Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Finsk formgivning

I en tidningsartikel för en tid sedan talades det om ”finsk” formgivning. Man läser också om finsk film. Är formgivningen i Finland – liksom också filmen – alltid finsk, inte finländsk?
Äldre herre i Munksnäs

Användningen av adjektiven finsk och finländsk och framför allt av substantiven finne och finländare hör till det som kan sätta känslorna i svallning, inte minst på finskt håll. Men det verkar ändå som om de flesta finnar av i dag hade insett den rent praktiska språkliga nyttan av att kunna skilja mellan finskt och finländskt.

Den korta versionen är som bekant att finländsk är det övergripande adjektivet för något som hänför sig till Finland, medan finsk används om sådant som har att göra med finska språket eller den finska kulturen.

I praktiken är det i varje fall så att finsk används – och enligt min mening bra kan användas – också om sådant som gäller hela landet men inte är bundet till språken eller språkgruppernas kultur.

Vi bör alltså skilja bl.a. mellan finländsk litteratur (= all litteratur som skrivs i Finland eller av finländare) och finsk litteratur (litteratur på finska, även om den skrivs t.ex. i Sverige av en svensk medborgare), mellan finländska skolor (skolor i Finland) och finska skolor (skolor med finska som undervisningsspråk, även t.ex. i Sverige) samt mellan finländska elever (elever från Finland) och finska elever (elever med finska som modersmål) i en skola i Sverige.

Likaså har man ibland behov av att skilja mellan t.ex. finsk och finlandssvensk folkkultur och finska och finlandssvenska julseder, och också i sådana fall har vi behov av adjektivet finländsk som övergripande beteckning.

När vi talar om film gäller rimligtvis samma princip: finsk film är film på finska, medan finländsk film innefattar också de fåtaliga finlandssvenska filmer som görs.

Däremot tycker jag att det går bra att tala om finsk formgivning och t.ex. finsk industri, för att inte tala om finska vägar och finska skogar. I sådana fall spelar språket inte någon roll.

I vissa fall kan man säga att det i praktiken är obligatoriskt att använda finsk: finska flaggan, finska mark, finsk medborgare, finska armén och Finska viken. Också den svenska väderrapportens finska Utö (i motsats till det Utö som ligger på svenska sidan) är i enlighet med gängse språkbruk, även om Utö ligger inom den huvudsakligen svenskspråkiga delen av Åbo skärgård.

Det som förtjänar påpekas i sammanhanget är att det finns rätt många fall där både finsk och finländsk kan kännas mindre lämpliga. Då skall vi komma ihåg att vi också har andra utvägar, framför allt omskrivning med ”Finlands” och ”i Finland”: ”Finlands folk stod enat.” ”Han är en av Finlands största konstnärer genom tiderna.” ”Lagstiftningen i Finland bygger på den svenska rättstraditionen.” ”Teaterutbildningen i Finland är inne i ett dynamiskt skede.”

Frågan om finländsk och finsk kan knappast behandlas utan att man samtidigt tangerar orden finländare, finne och finlandssvensk.

Men den historien är minst lika lång, dels för att man stöter på en hel del definitionsmässiga problem, dels för att hela ordet finländare har varit så omdebatterat. Jag tänkte därför återkomma till fallet finländare i nästa veckas ruta.

Däremot skall jag på begäran av en annan läsare helt kort ta upp frågan om hur man skall uttrycka finlandssvensk och finlandssvenska på engelska. Jag håller med Christer Laurén som i en engelskspråkig artikel påpekar att ”Swedish speaking Finn” kan vara missvisande, efersom det lika gärna kan avse en finne som talar svenska.

Laurén använder i sin artikel Finland Swede om person, Finland-Swedish som adjektiv och Finland Swedish om språkvarianten. Efter att för säkerhets skull ha konsulterat engelsk expertis kan jag rekommendera de termerna för allmänt bruk i texter på engelska om finlandssvenska förhållanden.

Mikael Reuter