Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Finländare

Reuters ruta 6/2 1987

I förra veckans ruta behandlade jag adjektiven finsk och finländsk med utgångspunkt i en fråga som jag hade fått. Jag lovade då att fortsätta denna vecka med substantiven finländare, finne och finlandssvensk, trots att jag inte har fått någon direkt fråga om dem.

Den korta och enkla versionen är ju följande:

  • Finländare är den övergripande benämningen på personer från Finland, oberoende av språkgruppstillhörighet.
  • Finnar är personer med finska som modersmål.
  • Finlandssvenskar är finländare med svenska som modersmål.

Fullt så enkelt är det hela emellertid inte. Även om vi bortser från det motstånd som ordet finländare möter inom vissa finska kretsar och från den historiska bakgrunden, så återstår många definitionsmässiga problem – inte minst när man också beaktar förhållandena i Sverige.

Motståndet mot ordet finländare bygger uppenbarligen på att det ses som ett tecken på separatism. Det anses inte lämpligt att den svenska minoriteten med språkliga medel visar att den är en del av hela folket men inte av den finska majoriteten.

Själv vill jag hävda att finländare snarare bör ses som en symbol för samhörighet. Vi finlandssvenskar tillhör – liksom samerna – en annan språkgrupp än finnarna, men vi hör till samma folk, finländarna. Att det finns många tvåspråkiga som känner sig både som finnar och som finlandssvenskar ändrar inte på den saken.

Det intressanta är att det ofta är på utländsk mark som behovet av ordet finländare är särskilt tydligt. Språkmannen E.G. Ehrström – för övrigt en föregångare när det gällde att ge det finska språket dess rätta ställning som nationalspråk, långt före Snellmanns tid – var kyrkoherde i S:t Petersburg på 1820-talet. Han skrev bl.a. så här:

”I Sankt Petersburg gör man skillnad mellan dem, vars modersmål är finska språket, och dem som oberoende av språk tillhör Finland. De senare undfår namnet finländare, finljandtsy. Enligt härvarande språkbruk är alla Finlands invånare finländare, men de är icke allesammans finnar. – Benämningen finländare har hittills blivit föga begagnad i vårt officiella språk. Skulle den ej tjäna att oftare vara det? Den ger en större bestämdhet och riktighet åt uttrycket, samt är tillika fullkomligt överensstämmande med språkets former.”

Moderna svenska ordböcker upptar mycket riktigt orden finländare och finne i betydelsen ’person från Finland, medborgare i Finland’ respektive ’finskspråkig person från Finland’ (även om definitionerna varierar i skärpa). En sådan betydelsedifferentiering kan anses vara både väl etablerad och språkligt funktionell. Det skulle knappast vara praktiskt om man var tvungen att ta till omskrivningar som ”finskspråkiga finnar”.

Men ändå är ordboksdefinitionerna inte helt tillfredsställande, om vi beaktar också utomlands bosatta finländare. Alla är ju inte längre finska medborgare, och det finns åtskilliga finnar, inte minst i Sverige, som inte kan sägas vara ”från Finland”. Många är födda i Sverige, kanske av föräldrar som är svenska medborgare. Och tornedalsfinnarna har inte på generationer varit finländare.

Felet med ordböckerna är att de inte i tillräckligt hög grad beaktar språk i dessa fall. Man kan vara finne i Sverige utan att komma från Finland, liksom man kan vara svensk i Finland utan att vara en ”person från Sverige”. Och när vi talar om t.ex. svenska tidningar, svenska skolor och svenska föreningar i Finland så menar vi inte att det utmärkande för dem är att de ”har att göra med Sverige eller svenskarna” (def. på svensk enligt Svensk ordbok).

Minst lika missvisande är Svensk ordboks definition av finlandssvensk: ”person som härstammar från Finland och har svenska som första språk”. Inom den definitionen faller snarare en stor del av andra generationens sverigefinnar.

Detta åter visar att vi måste räkna med ytterligare en faktor förutom språket, nämligen identiteten. Barnen till sverigefinnar blir inte finlandssvenskar bara för att de är ”från Finland” men ändå har svenska som starkare språk. Inte heller blir de finlandssvenskar om de flyttar till Finland, annat än möjligen om de växer upp i finlandssvensk miljö och identifierar sig med finlandssvenskarna.

Terminologin är här minst lika krånglig som verkligheten med dess komplicerade språkliga, nationella och inte minst känslomässiga bindningar.

Mikael Reuter