Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

De, di och dom

Reuters ruta 8/5 1987

Hur kommer det sig att di-sägandet har etablerat sig enbart i Helsingfors, då ordet annars används bara i Danmark och Skåne? I Stockholmstrakten använder man vardagligt dom på samma sätt som vi i östra Nyland säger dom och på dialekt thom.
L.N., Lovisa

Är det korrekt att säga dom?
M.B., Pargas

Den uttalsform av pronomenet de som klart dominerar i dagens Sverige är utan tvekan dom. I Finland är situationen mer komplicerad. Både di och dom (med varianter) förekommer i dialekterna, medan di sannolikt är starkast i städerna. Med en lätt förenkling kan man kanske säga att di är prestigeform i finlandssvenskan och dom betraktas som lätt dialektalt, rikssvenskt eller ungdomligt, medan dom är normalformen i rikssvenskan och di där framstår som regionalt eller ålderdomligt.

Talspråksformen dom har förekommit i svenskan i flera hundra år, men det är först under vårt århundrade som den har blivit dominerande i Sverige och accepterad i praktiskt taget alla former av talad svenska. I vissa högtidligare sammanhang föredras i varje fall det bokstavsenliga uttalet de, t.ex. de aderton i Svenska Akademien (inte gärna ”dom arton”). I södra Sverige är formen di fortfarande rätt vanlig, men uppenbarligen på tillbakagång framför allt bland ungdomar.

Utbredningen av di och dom i icke-dialektal finlandssvenska är inte ordentligt kartlagd. I äldre dialekter har di sitt starkaste fotfäste i Nordösterbotten, medan dom (och tom) dominerar på Åland, i Åboland och i Nyland. Däremellan förekommer också dem (eller tem) som subjektsform, liksom tej eller täj.

Formen di har sedan gammalt varit den starkaste i de större städerna, inte bara i Helsingfors utan också i Åbo och Vasa. På det sättet har den kanske kommit att uppfattas som mera ”högsvensk”. Jag har t.ex. lagt märke till att många i Åboland som har gått över från dialekt till riksspråk samtidigt har gått över från dom till di.

I Helsingfors tycks utvecklingen emellertid vara den motsatta. Leif Nyholm, som har forskat i Helsingforssvenskt talspråk, konstaterade redan på 1970-talet att dom började bli den dominerande formen bland skolelever. Sannolikt är det främst fråga om rikssvenskt inflytande (bl.a. massmedier och barnböcker), men säkerligen också påverkan från de omgivande dialekterna (som ju alltid har haft ett stort inflytande på arbetarspråket, svenskan ”norr om Långa bron”).

Vad är då ”korrekt”, mot denna brokiga bakgrund? Ja, det enda som är säkert är att man inte kan stämpla någondera formen som felaktig eller olämplig. Den bästa rekommendationen är nog att man skall använda den form som är mest naturlig i ens eget språk. Uttalet di kan som sagt fortfarande betraktas som dominerande prestigeform i finlandssvenskan, men det är tydligt att dom stärker sin position. Och det kan ju inte anses vara fel att använda den form som kanske sju miljoner andra svenskar använder.

En annan sak är sedan användningen av talspråksformen dom i skrift. Den har ju fått allt större spridning i Sverige under de senaste ca tio åren, framför allt i reklam och barnlitteratur. T.o.m. skolböcker för grundskolan, framför allt lågstadiet, har i stor utsträckning övergått till att skriva dom.

Detta beskäftiga införande av dom i skriften är något som språkvårdarna inte är förtjusta över vare sig i Sverige eller i Finland. Till det finns det många skäl.

Ett viktigt skäl är att normalformen de är mer flexibel och demokratisk: det står var och en fritt att läsa ut den som dom, di eller de.

Ett annat skäl är det faktiska bruket. I praktiskt taget all saklitteratur och skönlitteratur (barnböcker undantagna) är de den överlägset vanligaste formen. Dagstidningarna använder rätt konsekvent de, och inte heller i kvälls- och veckopress har dom lyckats göra särskilt starka inbrytningar. Varför skall då de oskyldiga barnen vänjas vid en form som inte är gångbar i samhället runt omkring dem?

Skulle det ändå gå så att dom slår igenom totalt i skrift, så skulle det leda till att gårdagens och dagens litteratur blir mindre lättillgänglig för morgondagens läsare. Alla sådana onödiga förändringar i skriftbilden bidrar till att fjärma olika tidsepoker från varandra. Låt oss alltså fortsätta att skriva de – hur vi än uttalar det.

Ett par frågeställare har tagit upp användningen av de i uttryck av typen ”bland de som började studera”. Den frågan behandlade jag i februari i fjol, så jag nöjer mig med att konstatera att bruket numera anses acceptabelt.

Mikael Reuter