Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Vår språkvård i nya händer

Reuters ruta 3/1 1986


Under vinjetten ”Torsdag med Thors” och före den ”Modern svenska” har professor Carl-Eric Thors i många år fungerat som Dagbokens språkorakel och troget delat med sig av sitt rika vetande om vårt svenska språk. En aldrig sinande ström av brev från läsekretsen har vittnat ont hur uppskattad och viktig hans spalt varit. Många bekymrade frågor har också nått oss under de gångna månaderna då prof. Thors på grund av sjukdom varit förhindrad att fylla sin uppgift som Svenskfinlands språkväktare i Hufvudstadsbladet.

I dag inträder en ny kraft i den rollen – ny i detta sammanhang men ingalunda okänd som språkvårdare: Mikael Reuter. Han är född 1943, fil. lic. i nordiska språk, sedan 1976 anställd vid Svenska språkbyrån i Forskningscentralen för de inhemska språken.

På hans meritlista står också att han är medlem av Svenska språknämnden i Finland, ansvarig redaktör för Svenska språkbyråns informationsblad Språknytt som utkommer två gånger om året, och finländsk sekreterare inom Nordiska språksekretariatet. Han tillhör dessutom bl.a. Statsrådets svenska språknämnd, Statens språkexamensnämnd och Sverigefinska språknämnden.

 

Det är med spänning jag antar utmaningen att få efterträda Carl-Eric Thors i Dagbokens språkspalt. Jag är övertygad om att språkspalten i Hbl är en av de viktigaste kanalerna för den finlandssvenska språkvården. Det finns knappast något annat medium som när så många mottagare med rekommendationer om svenskt språkbruk i Finland.

Det har samlats ett antal frågor på hög under den tid professor Thors har varit förhindrad att skriva sin spalt. Min avsikt är att försöka besvara så många som möjligt av dem under de närmaste veckorna. Samtidigt är förstås nya frågor välkomna. De får naturligtvis i princip gälla praktiskt taget vad som helst som hänför sig till svenska språket, men genom min inriktning på språkvård kommer jag att prioritera frågor som rör språkriktighet och allmänt språkbruk.

Innan jag ger mig i kast med läsarfrågorna vill jag i varje fall ta upp några mer allmänna frågeställningar och helt kort presentera min syn på språkriktighet och finlandssvenskt språkbruk.

Språket är det viktigaste medlet för kommunikation mellan människor, såväl direkt som i tid och i rum. Huvudmålet för all språkvård är därför att arbeta för att språket skall fungera som ett effektivt och smidigt kommunikationsmedel. Språket skall utvecklas i takt med tidens behov, men samtidigt uppvisa den kontinuitet som är nödvändig för att vi inte skall förlora kontakten med det som tidigare generationer skrivit.

Vad finlandssvenskan beträffar tror jag det viktigaste är att vi slår fast att den är och skall förbli en variant av svenskt riksspråk.

Det är klart att det finns ord och uttryck som är allmänna och måste betraktas som fullt gångbara i finlandssvenskan även om de är ovanliga eller okända i Sverige. Det är till stor del fråga om sådant som har att göra med förvaltning och samhällsliv och ofta är bundet av lagstiftningens terminologi, men det kan också vara ord och rentav begrepp som saknar direkt rikssvensk motsvarighet, t.ex. talko, menföre och memma.

Mängder av så kallade finlandismer är sådana att de måste accepteras i det vardagliga närspråket även om de bör undvikas i sakprosa. I vårt finlandssvenska vardagsspråk vill vi nog inte vara utan ord som rådda, klotta och rosk, och jag har svårt att tänka mig att man i en ung Helsingforsfamilj inte skulle tala om halare, farmare och länktossor. Det viktiga är att vi känner till ordens stilnivå och begränsningen till den vardagliga finländssvenska sfären.

Men vår tolerans, får inte gå for långt. Den dag vårt språk inte längre kan betraktas som svenska är hela dess existens hotad. Den omedelbara kulturkontakten med Sverige äventyras, och våra finska landsmän har knappast längre någon motivation att lära sig vårt språk. Redan i dag är det påfallande hur ofta man hör finnar klaga över att finlandssvenskarna inte håller sitt språk rent.

Farligare än de traditionella finlandismerna är här de osvenska uttryckssätt som först uppträder som tillfälliga översättningsfel men småningom blir allt vanligare i snart sagt alla slag av texter. Lät mig nämna ett exempel. I ett affärskvarter som står Hbl nära finns en stor livsmedelsaffär vid vars fruktdisk man finner följande skylt: ”Frukternas vägning vid kassor”. Det är sådan finska med svenska ord som utgör den största faran för vårt språk.

Mikael Reuter