Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Svenska dagen och FNB

Reuters ruta 18.7.1986

Det är väl inte attributet utan huvudordet som i svenskan bör betonas i uttryck som ”Svenska dagen”, ”Röda korset”, ”Vilda västern”? Man hör dem ofta med tryck på det första ordet i finlandssvenskan, t.o.m. i radion.

H. K, Helsingfors

I svenskan liksom i många andra språk finns det en skillnad mellan ordbetoning (i sammansatta ord) och frasbetoning. Den senare används vid fasta fraser som består av t.ex. ett adjektiv plus ett substantiv (Röda korset), ett verb plus ett substantiv (bada naken) eller två substantiv sammanbundna av och (kniv och gaffel).

De sammansatta orden har trycket på första leden (juldagen, Andreaskorset), medan det i de fasta fraserna är det sista ordet som får huvudtryck (Svenska dagen, Röda korset). I finskan finns inte någon motsvarande frasbetoning, vilket säkert är orsaken till att känslan för svensk frasbetoning är försvagad bland oss finlandssvenskar.

Ett villkor för frasbetoning i svenskan är att det skall vara fråga om ett stående uttryck, som är att betrakta som ett egennamn eller någonting därmed jämförbart. Observera att vi uttalar namn som Röda torget och Vita huset med tryck på torget respektive huset, medan vi har jämnt tryck på attribut och huvudord i fraser som ”det stora torget där borta”, ”det vita huset som syns till höger”.

För att attributet skall få huvudtryck förutsätts det att det är fråga om motsatsbetoning: ”Jag talade om det vita huset, inte det ljusgröna.” Den tryckfördelningen skall vi alltså inte använda vid namnliknande uttryck annat än när det direkt är fråga om att ställa två uttryck mot varandra: ”Jag talade om Röda havet, inte om Döda havet.”

Många av våra vanliga ortnamn består av två ord och hör till den kategori som skall uttalas med frasbetoning: Finska viken, Norra Haga, Östra Centrum, Åbo hamn, Hagnäs torg. Hit hör också Tölötorg i Helsingfors, som alltså enligt alla regler borde skrivas i två ord, även om den officiella namnformen är sammanskriven. En dylik sammanskrivning skulle egentligen kräva dels bestämd form, dels betoning på första leden (jfr Salutorget, Trätorget).

Till de uttryck som i svenskan bör uttalas med frasbetoning hör också förnamn plus efternamn. Det är alltså efternamnet som bör ha huvudtrycket. Alternativet kan vara jämn betoning av bägge namnen, i synnerhet då ett nytt namn introduceras: ”Han heter Johan Lindqvist.” Men förnamnet bör inte uttalas med huvudtryck annat än vid klar kontrastbetoning (”Det var Johan Lindqvist och inte Anders Lindqvist”). Det är många som syndar mot den regeln, inte minst när de presenterar sig eller svarar i telefon.

I fråga om dubbla förnamn gäller den intressanta regeln att mansnamn uttalas med tryck på det senare namnet (Jan-Magnus, Karl-Erik) och kvinnonamn med tryck på det förra namnet (Ann-Mari, Ulla-Stina; undantag det vanligen sammanskrivna Mary-Ann).

Till uttrycken med frasbetoning hör vidare initialförkortningar med tre eller fler bokstäver som FNB, FFC, OECD, KFUM. Man hör ibland i rikssvenskan undantag från den regeln (t.ex. vid uttalet av USA), beroende på att uttrycken har blivit så vanliga att de uppfattas som ord, men det är alltid säkrast att uttala förkortningarna med tryck på den sista bokstaven. Däremot skall tvåbokstavsförkortningar uttalas med betoning på den första bokstaven (t.ex. FN, PR).

Mikael Reuter