Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Lägg ribban högt

Reuters ruta 9/5 1986

”Ribban sätts alltför högt” ... ”Han har satt ner mycket arbete på den saken” ... ”Detta sätter inte hinder i vägen för ... ” Så står det i tre färska tidningsklipp. Och hur ofta hör man inte folk säga ”Sätt kopparna på bordet”, ”Sätt brevet i lådan” osv. Visst är det förargligt att svenskan inte har ett heltäckande verb som engelskans ”put” utan fördelar sina gracer på sätta, lägga, ställa, stoppa in ... men nog gäller väl ännu (med vissa undantag) den gamla regeln att man inte kan sätta saker som inte kan sitta?

ECM, Helsingfors

Det är riktigt att svenskan saknar ett allmängiltigt placeringsverb som engelskans ”put” och finskans ”panna”, och det är en sedan länge bekant företeelse att vi i Finland har svårt att hålla reda på svenskans placeringsverb. Framför allt tenderar vi att använda sätta fel, men i vissa fall också lägga.

Den gamla goda tumregeln ange att lägga betyder ”placera i liggande ställning”, sätta ”placera i sittande ställning” och ställa ”placera i stående ställning”. Vi lägger alltså en bok eller en penna på bordet eller ett barn till sängs, vi sätter ett barn på pottan och vi ställer en bok i hyllan och ett paraply i stället.

Men fullt så enkel är regeln tyvärr inte. Framför allt när det gäller sätta är ju kravet orimligt – det är inte ofta vi hanterar något som bokstavligen kan placeras i sittande ställning.

Ser vi till allmänsvenskt språkbruk så visar det sig också där att sätta är det mest allmängiltiga eller så att säga omarkerade av de tre verben. Bland exemplen i Svensk handordbok kan nämnas ”sätta handen för munnen”, ”sätta en blomma i håret”, ”sätta nyckeln i låset”, ”sätta en kaka i ugnen” ”sätt karotten på bordet!” och ”sätta hatten på huvudet”.

Det går också i många fall att använda sätta om placerande i stående ställning. Man kan sätta fram en stol, och man kan faktiskt sätta kopparna på bordet – därmed inte sagt att vi skall glömma bort verbet ställa!

Vidare har sätta ofta en bibetydelse av att man på något sätt fäster föremålet, i motsats till att man lägger det löst: man sätter mössan på huvudet, men lägger den på bordet.

Vi kommer här in på den grundläggande skillnaden mellan just lägga och sätta – det är framför allt de två verben som lätt förväxlas hos oss.

Lägga används alltså när man placerar något i en ställning som det så att säga naturligt intar om man inte avsiktligt ger det en viss ställning. Man lägger en duk på bordet, en jacka på stolen och ett papper i skrivbordslådan. Man lägger också ribban högt, och man lägger ett brev på posten. Av någon anledning lägger man också hinder i vägen för något, trots att man i konkret bemärkelse kan sätta ut eller ställa upp hinder.

Däremot sätter man på sig kläder (och de sitter mer eller mindre bra), liksom man sätter (eller hänger) gardiner för fönstren och sätter masken på kroken – i dessa fall placerar man föremålen i en ställning som de inte skulle inta om man överlämnade dem åt sig själva.

Vidare sätter eller ställer man både koppar, flaskor, skålar, kastruller och tallrikar på bordet. Lustigt nog kan man inte lägga en tallrik på bordet om man inte lägger den upp och ned! Däremot lägger man självfallet besticken bredvid tallriken.

I överförd bemärkelse talar man bl.a. om att lägga ner arbete på något, lägga sten på börda, lägga något på minnet och lägga vikt vid något, men sätta värde på någon eller något, sätta sin prägel på något och sätta in pengar på banken.

Slutligen är det skäl att dra en lans för alla andra verb som kan användas i olika sammanhang: stoppa plånboken i fickan, ta på sig kläder, hänga upp en tavla, sticka in kortet i automaten, breda smör på brödet osv.

Mikael Reuter