Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Finlandssvenska och rikssvenska

Reuters ruta 22/8 1986

Ska vi alltid ge efter för det rikssvenska? Ska vi bada fast vi är simkunniga och inte avser att bli rena? Är det inte en rikedom att ha skilda ord för begreppen? Ska vi ha väskor av läder eller av skinn? Min privata åsikt är att den senare är lurvig.

”Låt oss hålla på vår särart”

Den principiella frågan om i vilken mån finlandssvenskan skall anpassa sig efter rikssvenskan har alltid varit en central del av språkvårdsdebatten i Svenskfinland. Men själva grundlinjerna har nästan alla kunnat enas om: för det första att vi måste slå vakt om att finlandssvenskan och rikssvenskan är och förblir samma språk och att klyftan mellan dem inte får vidgas alltför mycket, och för det andra att vissa finlandssvenska säregenheter måste få bestå som en del av vår identitet och vår särart.

I många fall är gränsdragningen emellertid svår. Det gäller inte minst allmänna ord och uttryck av den typ som tas upp i frågan. Samhälleliga begrepp och motsvarande specialord skiljer sig ju av naturnödvändighet i viss mån från varandra eftersom de återspeglar två skilda verkligheter.

När det gäller bada och skinn för det som vi i Finland av tradition har kallat simma och läder ser jag ingen orsak att vare sig påbjuda eller avråda från orden. Vi kan gott fortsätta att använda våra invanda ord utan att det borde kunna leda till några missförstånd ens i Sverige.

Ord som simbassäng och simhall visar enligt min mening att ”vår” betydelse av simma inte är helt främmande i Sverige. Vad läder beträffar tar Svenska Akademiens ordlista upp bl.a. sammansättningarna läderhandske, läderjacka och läderväska. Skinnjacka och skinnväska är också med, och där ser vi alltså en överlappning. Skinnfåtölj och skinnsoffa i sin tur har inte i SAOL någon motsvarighet på läder-. Men talar vi om läderfåtöljer så blir vi nog förstådda i Sverige, även om vi kan få höra att det ,”egentligen” heter skinnfåtöljer.

Samtidigt som jag alltså försvarar den finlandssvenska ordanvändningen vill jag i varje fall säga att jag ogillar talet om att ”ge efter för det rikssvenska”. Om utvecklingen går spontant och de rikssvenska uttrycken får fotfäste också hos oss behöver det inte ses som något negativt. Hur skall vi kunna få svenskarna att acceptera våra ord om inte vi accepterar deras? Och det finns många ord och uttryck som ännu för tio eller tjugo år sedan uppfattades som typiskt rikssvenska men som nu är införlivade också i finlandssvenskan och på det sättet har berikat vårt språk.

***

Jag jobbade i somras på sjukhus i Stockholm. Då jag berättade att jag kommer från en jordbrukarfamilj uppfattade de inte det. Används inte jordbrukare i Sverige eller kunde det tänkas att ordet inte hörde till deras språkbruk?

H. H., Åbo

Jordbrukare är lika gångbart i Sverige som i Finland. Jag kan inte förstå annat än att det var fråga om någon form av missförstånd. Till och med den mest inbitna stadsbo bör känna till ordet.

***

Hur är det med orden aula, festsal och solennitetssal i rikssvenskan och finlandssvenskan?

G. H., Helsingfors

I rikssvenskan betyder de alla praktiskt taget samma sak. Universitets aula är alltså det som vi lite pompöst brukar kalla solennitetssalen (också på engelska används vanligen det latinska uttrycket aula maxima). Att vi ofta i finlandssvenskan liksom i finskan använder aula i betydelsen ”entréhall” är därför knappast att rekommendera - risken för missförstånd är alltför uppenbar.

Det har kommit in mängder av frågor som ännu är obesvarade. En del av dem hoppas jag kunna svara på så snart som möjligt, andra har blivit inaktuella.

Skriv gärna och upprepa era frågor om ni tycker ni har fått vänta för länge på svar! Men försök formulera konkreta frågor.

En mycket stor del av breven gäller påpekanden om språkfel i tidningar, radio, broschyrer, annonser osv. Jag noterar och sparar alla breven och är ofta lika upprörd som brevskrivaren, men jag tycker att inte det är någon större idé att låta rutan bli en uppräkning av begångna fel. Bara om det är fråga om allmängiltiga och ofta förekommande fel försöker jag ta upp dem. Däremot hoppas jag kunna utnyttja materialet i andra sammanhang.

Mikael Reuter