Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Dragare på kommande

Reuters ruta 14/2 1986

Din förståelsefulla inställning till användbara finlandismer har glatt mig. Vad säger du om ordet ”dragare” (vetäjä) för den som leder tillfälliga sammankomster eller arbetsgrupper? Det är ju inte vårt fel att en viss hr Hitler rör 50 år sedan förstörde ordet ”ledare” för generationer framåt. Och ”ordförande” låter så anspråksfullt att folk inte vill åta sig uppdraget.
Kollegan Morr

Jag säger att det finns gränser också för min förståelsefulla inställning (även om Kjell Åhs i en insändare i lördags tadlar mig för att jag anser att det inte går att dra absoluta gränser mellan acceptabla och oacceptabla finlandismer). En dragare är en häst eller en oxe eller ett annat dragdjur och därmed basta.

Att många är obenägna att använda leda och ledare i de aktuella sammanhangen hänger knappast så mycket ihop med Hitler – han använde så vitt jag vet inte svenska. Däremot tror jag att teorin om att det låter anspråksfullt gäller dessa ord lika väl som ordförande. Kanske det anses mer demokratiskt att dra en kurs, en arbetsgrupp eller en radiosändning än att leda dem?

Av allt att döma är det i finskan som betydelseutvecklingen har skett, eftersom någon motsvarande användning av dra och dragare inte förekommer i Sverige. Det är inte omöjligt att bilden kommer från idrottsspråket – det är ju alltid någon som drar fältet i löpgrenarna.

Jag tycker i varje fall att vi gott kan nöja oss med de många fullgoda motsvarigheter till de här orden som vi har på svenska. Vi har verb och verbfraser som leda, ansvara för, stå i spetsen för, hålla i trådarna osv., och bland substantiven har vi förutom ledare och ordförande t.ex. ansvarig och primus motor.

Också i Sverige tycks det i varje fall finnas en liknande motvilja mot verbet leda. Där är modeuttrycket i stället hålla i.

Frågan är sedan om det är så mycket bättre att hålla i en kurs än att dra den. I det förra fallet verkar det som om deltagarna ville springa sin väg, i det senare som om de satte sig på bakhasorna. Kanske båda bilderna kan vara nog så verklighetstrogna.

***

Det blev tal om i ett sällskap huruvida uttrycket ”vara på kommande” är dåligt talspråk. Kommer det från finskans ”olla tulossa”? Kan det överhuvudtaget användas i skrift?
MN, Helsingfors

Det är odiskutabelt att ”vara på kommande” är rent finlandssvenskt, och kanske huvudsakligen hör hemma i talspråk.

Vad det har för ursprung ar svårt att säga säkert. Sannolikt har finskans ”tulossa” bidragit, men åtminstone prepositionen på tyder på att vi kan räkna med inflytande från rent svenska uttryck, närmast ”på väg” och kanske det närliggande ”på ingående” (om t.ex. båtar och tåg). En direkt översättning hade ju varit ”i kommande”, med parallellen ”i antågande”.

Uttrycket ”vara på kommande” motsvarar i mitt tycke ett visst behov och kan bra försvaras i ledig finlandssvenska, varför inte också skriven sådan. Det bör rimligtvis kunna förstås av alla rikssvenskar. Men visst skall vi komma ihåg att det är enbart finlandssvenskt och därför gärna undvika det i mer formella texter.

***

”Långt” som motsvarighet till det finska modeuttrycket ”pitkälti” (ung. ”i stor utsträckning” , ”i ganska hög grad” ”ganska mycket men inte helt och hållet”) har blivit en stor favorit i finlandssvensk press. ”Jag är långt av samma åsikt” m.m. dyl. får vi också höra i radion. Hur ställer sig språkvården till detta?
B.S., Helsingfors

Det är uppenbart att vi här har att göra med en relativt ny fennicism som på allvar börjat dyka upp först under de senaste åren.

Jag har stött på uttrycket i denna tidnings ledare och hört många språkligt medvetna finlandssvenskar använda det i tal. Dess popularitet beror säkert på att det är så kort och smidigt.

Ändå är jag inte benägen att ge denna användning av långt min välsignelse. Jag tror inte alls att ordet i den här meningen är självklart förståeligt för alla svensktalande i uttryck som ”det är långt en följd av. . .”, ”pillermissbruk är långt en kvinnofråga”.

Låt oss offra det korta långt på språkgemenskapens altare och hålla oss till allmänsvenska uttryck som dem B.S. citerar i sin fråga, kompletterade med t.ex. ”i huvudsak”, ”i flera avseenden”, ”i långa stycken” , ”i allt väsentligt”. 

Mikael Reuter