Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Ber att få rekommendera mig

Reuters ruta 12/9 1986

1. Adresstermen ”Box” i rikssvenskan motsvaras i Finland i regel av förkortningen PB (eller Postbox) – jämför finskans ”postilokero”. Vilkendera varianten, Box eller PB, är egentligen att föredra hos oss?

2. Vilket stilvärde har ”Tuus” som avslutning på ett personligt brev?

3. Närmast i teatersammanhang kan man få höra en person som står i beråd att avlägsna sig från ett sällskap fälla orden ”Jag ber att få rekommendera mig”. Vilken bakgrund har detta uttryck?

4. Rubrik i en rikssvensk tidning om konsumentupplysning: ”Undvik ensidig och stabbig mat på arbetsplatsen!” Vad betyder egentligen ”stabbig”?
K.W.

Det var flera frågor på en gång, men de var korta och konkreta, så jag skall försöka besvara dem alla.

1. Principerna för hur man skall skriva en postadress kan betraktas som en konvention, dvs. något man kommit överens om för att underlätta postgången. Eftersom post- och televerkets postnummerkatalog anger PB som den den beteckning som rekommenderas i Finland finns det ingen anledning att frångå den, även om man i Sverige använder det enkla ”Box”. Men visst kommer breven fram med ”Box” också hos oss.

Tidigare talade man hos oss om ”postfack”, men sedan många år tillbaka har ”postbox” införts enligt svenskt och internationellt mönster.

På tal om adresskonventioner kan vi vidare konstatera att postnumret i Finland skrivs med alla fem sifforna i ett (i Sverige 3 + 2). Adressorten skrivs i princip med stora bokstäver och med två mellanslag mellan postnummer och ortnamn, t.ex. PB 123, 00171 HELSINGFORS.

2. ”Tuus” är latin och betyder ”din”. Det används företrädesvis män emellan under förutsättning att skribenterna är du med varandra men i allmänhet inte väldigt nära personliga vänner (då man snarare använder t.ex. ”din vän”, ”tillgivne” eller dylikt). ”Tuus” kombineras ofta med hälsningsfrasen ”B.B.” (bäste bror), och båda används väl mest av en något äldre generation, kanske främst akademiker.

3. Verbet rekommendera har bl.a. betydelserna ’anförtro, överlämna, anbefalla, förorda’. Den speciella betydelsen ’ta avsked, säga farväl’ för ”rekommendera sig” har utvecklats ur uttryck som ”rekommendera sig i någons hågkomst, gunst, åtanke”. Man ber så att säga att få innesluta sig i den tilltalades bevågenhet när man tar avsked. I modern svenska används uttrycket i allmänhet mer eller mindre skämtsamt.

4. Stabbig hänger ihop med substantivet stabbe som betyder’kort och kraftigt trästycke, kubbe’. Använt om person betyder stabbig ’kort och kraftig eller tjock’, och använt om mat ungefär ’tung och mastig’.

Jag har fått ett par kommentarer till tidigare rutor som jag gärna vill vidarebefordra till läsarna.

I den förra rutan skrev jag lite försiktigt att adjektivformer på -a vid maskulint huvudord som ”vår kära Anton” tillhör talspråk och ledigt skriftspråk. En läsare har framhållit att det kan vara skäl att skärpa påpekandet: det börjar bli allt mer sällsynt med sådana former i skrift, och det är därför skäl att alltid använda former på -e, t.ex. den överlägsne rallyföraren och den berömde rocksångaren.

Men observera att detta gäller vid manligt huvudord. Det är inte korrekt att tala om ”riksdagens andre vice talman Pirkko Työläjärvi” eller ”den långe spänslige Annette Bøe”.

För några veckor sedan skrev jag om sammansättningar på skinn- och läder-, och konstaterade att vi bra kan fortsätta att tala om t.ex. lädersoffa även om Svenska Akademiens ordlista bara tar upp skinnsoffa. Nu har professor Bertil Molde i Sverige upplyst mig om att sammansättningarna på läder- håller på att vinna terräng även i Sverige, och det är ju glädjande att utvecklingen någon gång går i den riktningen.

Mikael Reuter