Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Att ha sig från hjässan till fotabjället

Reuters ruta 30/5 1986

Vi har suttit några vänner och pratat om Rutan i Hbl, och vi skulle gärna vilja höra dina synpunkter på vad följande talesätt innebär och hur de uppkommit:

1. Det sägs att ”man har sig”. Vad innebär det och hur har det kommit in i ”slarvspråket”?

2. Från hjässan till fotabjället. Fotabjället finns nog i någon ordbok, men kanske du kan ge en förklaring till ursprunget.

C-E. U., Ingå

Det reflexiva uttrycket ha sig i ett antal likartade betydelser (förhålla sig, bete sig, befinna sig m.m.) förekommer redan i fornsvenskan. Det har i äldre svenska haft en vidare betydelse och allmännare användning än i dag.

I modern svenska används uttrycket bara i vardagligt språk, och numera för det mesta i kombination med något annat verb som anger en ofta något tvivelaktig aktivitet: de söp och hade sig, han skriker och har sig, vi dansade och sjöng och hade oss.

Betydelsen är alltså att man beter sig, uppför sig eller förhåller sig på ett sätt som kanske avviker från det normala - vad som nu sedan är normalt. Kort sagt, man ”skapar sig”, för att använda ett liknande uttryck.

Att betydelsen tidigare har varit mera allmän och neutral visas av ett citat ur Nya Testamentet (Mat. 5:47). 1 den översättning som gällde fram till 1917 sägs det ”Om I hafven eder vänligt emot edra bröder allenast, hvad synnerligt gören I?”. Det har i 1917 års översättning ändrats till ”om I visen vänlighet” och i den moderna översättningen av NT till ”om ni hälsar vänligt”.

En lite annan betydelse som numera är utdöd finner vi likaså exempel på i den äldre översättningen av Nya Testamentet: ”Vi vilja fara tillbaka igen och bese våra bröder i alla städer, der vi herrans ord förkunnat hafva, huru de hafva sig” (Apg. 15:36). Här är alltså betydelsen ungefär ”befinna sig, ha det”.

Att ”ha sig” är alltså inte något nytt ”slarvuttryck” utan ett gammalt svenskt uttryck som tidigare har haft en vidare betydelse och användning men nu har begränsats till det vardagliga språket i en viss tämligen inskränkt betydelse.

Så var det fotabjället, ett ord som mycket riktigt i modern svenska används bara i det stelnade uttrycket ”från hjässan till fotabjället”.

Jag fortsätter gärna också här på den bibliska linjen, eftersom det uppenbarligen är från Bibeln som uttrycket har spritt sig till det allmänna språkbruket. I 5 Mos. 28:35 står det i den gamla bibelöversättningen så här:

”Herren skall slå dig med en ond böld på knän och uppå dina ben, att du icke skall kunna helas ifrån fotbjellet intill hjässan”.

Bibelöversättningen från 1917 talar om ”fotbladet”. Ett exempel bland många på att gamla ord och uttryck från Karl X1I:s bibel lever kvar som citatord i allmänspråket trots att de har bytts ut mot moderna ord i senare översättningar (andra kända exempel är ”fåvitsk” och ”förlåten”).

Vad är då detta ”bjälle”? Det förekommer ju inte ensamt i svenskt riksspråk, men bjälle finns som dialektord i svenskan i betydelsen ”knöl”, och därifrån är steget inte alltför långt till betydelsen ”fotens undersida”. Ett besläktat ord är det likaså dialektalt färgade billa ”getingbo”, och en mera avlägsen släkting är boll.

Mikael Reuter