Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

På tal om språk

1.10.2015

Ruska

Ruska hör till typen etablerade och mycket spridda finlandismer, och det finns därför ingen större anledning att motarbeta ordet eller undvika det i talspråk och vardagliga sammanhang.

Det fyller dessutom en lexikal lucka i språket i och med att det inte finns något annat ord med samma betydelse i allmänspråket. I rent saklig text och när man vänder sig till sverigesvenskar är det ändå bäst att omskriva det. Ruska förekommer också i sammansättningar, t.ex. ruskaresa, som betecknar den sorts Lapplandsresor som ordnas under höstarna när träden är som vackrast. Ruska är i den här betydelsen ett finskt lånord, och det finska uttalet har bibehållits också i finlandssvenskan.

I Sverige är ordet ruska alltså obekant i den här betydelsen. Den betydelse vi hittar i ordböcker för substantivet ruska är ”avhuggen gren försedd med mindre grenar med löv eller barr eller dylikt, t.ex. granruska; lövruska; tallruska”. När sverigesvensken talar om en lövruska är det alltså någon sorts lövkvast som avses medan finlandssvensken lätt kan associera till något annat just i fråga om den sammansättningen. Men sammanhanget är naturligtvis avgörande för hur vi tolkar ordet. Ruska användes också förr om kvasten på sjömärken som då också kallades för ruskprickar.

Men vad säger då svensken när han talar om det höstliga fenomenet ruska? I en artikel i Dagens Nyheter nyligen diskuterades just temat höst i trädgården. I den används flera olika uttryck för vår ruska, t.ex. höstfärger, höstglöd, höstlig färgprakt och det talas om att träd och buskar glöder, brinner och bjuder på ett fyrverkeri. Möjligheterna att omskriva ruska är alltså många. Finlandssvensk ordbok ger alternativen höstfärgerna och höstens färgprakt för de sammanhang där det finlandssvenska ruska är obekant eller kan missförstås.


Tillbaka till rubrikerna