Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

På tal om språk

8.8.2016

Hoppeligen

I mitten av 1900-talet, närmare bestämt år 1957 enligt Svensk ordbok, letade sig ett skämtsamt nyord in i det svenska skriftspråket. Ordet var hoppeligen, en försvenskning av tyskans hoffentlich.

Något tidigare, på 1940-talet, noterades ordet förhoppningsvis för första gången i skrift.

Några decennier senare undrar en läsare av professor Carl-Eric Thors språkspalter över användningen av ordet hoppeligen i radio, då hen hade hört det användas i nyhetssändningar, ”helt seriöst”. Thors ger inte mycket för den språkliga nyheten utan dömer ut den med för honom ovanlig skärpa:

”Det ska sägas rent ut, att hoppeligen är en av de finlandismer som jag avskyr allra mest. /…/ Ordet … är olämpligt på svenska. /…/ Ni som känner behov av ett svenskt ord för finskans toivottavasti, kom ihåg att det lyder förhoppningsvis, och glöm ’hoppeligen’!” (Torsdag med Thors, HBL 8.11.1979)

Så blev det inte. Svenska språket, i synnerhet finlandssvenskan, har inte glömt hoppeligen. En sökning i språkbanken Korp visar att ordet förekommer i framför allt den finlandssvenska pressen även på 2000-talet. Ordet har ofta betraktats som en finlandism och tas upp i Finlandssvensk ordbok, men det är en sanning med modifikation. Visserligen används hoppeligen främst i finlandssvenska och det verkar vara bara i Svenskfinland som ordet används i stilneutrala sammanhang, men hoppeligen förekommer även i Sverige.

Sedan Thors dagar har åsikterna om hoppeligen också mjuknat inom den finlandssvenska språkvården. Språkvårdaren Mikael Reuter tar till exempel upp ordet i Reuters ruta (HBL 20.1.1989) och skriver då att hoppeligen inte hör hemma i saktext, men att det gott kan användas i vardagliga sammanhang.

Ytterligare ett bevis för att Thors önskan om att hoppeligen skulle glömmas bort inte gick i uppfyllelse är att ordet numera finns i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Trots att hoppeligen inte har etiketten finl. utan bara vard. i senaste upplagan av SAOL, den fjortonde, skriver Charlotta af Hällström-Reijonen om ordet i en artikel i Språkbruk 2/2014:

”De finlandismer som har en direkt motsvarighet i svenskan, ord i en finlandssvensk betydelse som avviker från den standardsvenska betydelsen, har däremot inte fått komma med i SAOL. /…/ Total principfasthet fungerar emellertid inte särskilt bra i sådana här sammanhang.  Ett exempel är finlandismen hoppeligen, som har en direkt motsvarighet i standardsvenskan: förhoppningsvis. Men hoppeligen har, tycker jag, en nästan symbolisk ställning bland finlandismerna.”

Om man ska utgå från en sökning på Google finns det flera som gillar hoppeligen. Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare Peter Englund använder till exempel hoppeligen på sin blogg. Han citeras i sin tur av en annan sverigesvensk bloggare som skriver: ”Hoppeligen. Så vackert.”

Men det ultimata beviset för att hoppeligen knappast kommer att försvinna ur (det finlandssvenska) språkbruket är väl ändå HBL:s omröstning från 2015, där läsarna ombads rösta fram den finaste finlandismen. Hoppeligen hamnade på en hedervärd tredje plats, slaget bara av nakupelle och morkis. Vi finlandssvenskar har helt enkelt tagit det skämtsamt gulliga hoppeligen till våra hjärtan, trots att det inte ens är en riktig finlandism.


Tillbaka till rubrikerna