Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

På tal om språk

14.1.2016

Halka

Halka är ett aktuellt ord så här års. Ordet är särnordiskt. Det finns alltså inte i andra germanska språk än i svenskan, norskan (hålke), isländskan och färöiskan (hálka) och i äldre danska.

För att tala om halka på vägarna måste man på engelska gripa till en omskrivning: slippery roads. Tyskan har t.ex. sammansättningarna Glatteis och Schneeglätte. Också på finska uttrycks ’halka’ med två ord, liukas keli (halt före), tien liukkaus (ordagrant: vägens halhet) eller något liknande.

Meteorologerna skiljer mellan frosthalka, snöhalka och ishalka (som kan överraska bilisterna i form av blixthalka). Också svarthalka förekommer.

Också våra dialekter har en rad ord för halkor av olika slag. Lönnhalkan är särskilt förrädisk. Den uppstår då ett tunt lager nysnö döljer underliggande is. Halkan kan också relateras till den som befinner sig i farozonen; när det är fallföre kan det råda både käringhalka och gubbhalka. Fenomenet isgata påträffas inte bara i stan utan också på landet, eftersom efterleden gata här betecknar det isiga underlaget för trafikanten. I österbottnisk dialekt kan man tala om klaka, en term som har motsvarigheter i andra nordiska språk.

Enligt Google har det utfärdats ca 21 000 halkvarningar (med formuleringen varning för halka) i Sverige – men bara 4 i Finland. Skillnaden i frekvens kan knappast bero på meteorologiska eller språkliga faktorer utan har kanske att göra med att varningströskeln är lägre i Sverige. Det gäller alltså att på egen hand se upp för isgatorna i Finland.


Tillbaka till rubrikerna