Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Ordagrantspalter 2015

2.6.2015 13.11

Hade hon slått hunden?

Ibland stöter vi på ordformer som vi studsar till inför. Går det verkligen att använda formen slått av verbet slå? Kan man alltså säga Hade hon slått hunden?

Svenska Akademiens ordlista tar inte upp någon alternativ supinumform slått som parallell till slagit, inte ens som en så kallad även-form. I neutral sakprosa är det därför klokast att undvika slått. Beteckningen äv. (även) används i svenska ordböcker för att ange ett mindre brukligt eller ett mindre rekommenderat alternativ medan el. (eller) används för att beteckna en likvärdigt variant.

I vardagligt talspråk kan man dock höra slått, och man kan också stöta på formen i skrift i någon mån. En sökning i ett modernt tidningsmaterial (110 miljoner ord) i Språkbanken vid Göteborgs universitet ger 13 träffar eller en frekvens på 0,1 belägg per en miljon ord (samma frekvens uppvisar finlandssvenskt tidningsspråk). För slagit är motsvarande siffra över 4000 träffar och en frekvens på 43,8 per miljoner ord. I en korpus över sociala medier (4,5 miljarder ord), som ju representerar ett ledigare språk, är frekvensen 18,7 för slagit och 0,8 för slått. Särskilt vanlig verkar formen slått alltså inte vara i skrift. Slagit har en mycket betryggande ledning.

Att verb byter böjningsmönster är ett känt fenomen i språk, och riktningen går mestadels från oregelbunden eller stark böjning till mer regelbunden. Det här gäller inte bara svenska utan också t.ex. engelska och tyska. I våra dagar skulle väl ingen skriva halp eller lupit, men ännu på 1800-talet gav Svenska Akademiens ordlista mönstren hjälpa, halp, hulpit och löpa, lopp, lupit vid sidan av regelbunden böjning. För t.ex. simma och tvinga noteras den starka böjningen fortfarande (sam, summit och tvang, tvungit), också i den allra färskaste upplagan av ordlistan från 2015, men det anges explicit att de regelbundna formerna är att föredra framför de starka. Formerna gett och givit anges däremot vara likvärdiga.

En viktig faktor vid böjningsförändringar är mönstrets makt. Verben med regelbunden böjning är så oerhört många fler än de som böjs starkt. Därför tenderar små barn som just upptäckt verbböjningssystemet att använda regelbundna former. De säger t.ex. gedde och slått och ansluter alltså verben till gruppen verb som böjs som bo, bodde, bott. För de mest högfrekventa enskilda verben lär sig barnen rätt snabbt de starka böjningsformerna eftersom de stöter på dem så ofta, men för de något mindre vanliga verben kan det regelbundna mönstret komma att ta över. Ofta lever två böjningsmönster länge sida vid sida och ibland kan fördelningen vara regional. I artikeln slå i Svenska Akademiens ordbok (tryckår 1978) antyds det i själva verket att den regelbundna böjningen slådde, slått skulle vara på tillbakagång: ”numera blott i vissa trakter, bygdemålsfärgat”.

Nina Martola (Hufvudstadsbladet 30.5.2015)


Tillbaka till rubrikerna