Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

den 3 maj 2014
Maria Rönnbacka

Blisterpipa, stritsa och tjärutunna

Varje gång jag bläddrar i finlandssvenska dialektordboken (Ordbok över Finlands svenska folkmål) stöter jag på ord som jag hört äldre släktingar använda när de berättat om sina barndomssomrar. Orden är ofta sådana som använts i samband med lekar och utomhusaktiviteter. Några av orden är fortfarande fullt levande, medan andra kanske har ersatts med sådana som bättre speglar nutida förhållanden.

Ordbokens register avslöjar att barn i stora delar av Svenskfinland har skurit visselpipor av t.ex. al, vide eller rönn när sommaren har närmat sig. Tillverkningen skedde under våren då barken lossnade lättare. Det var inte helt ovanligt att ramsor i stil med pipan lös, pipan lös lästes för att påskynda processen. Den färdiga visselpipan kallas i bl.a. Pedersöre, Närpes, Korpo och Sibbo för blisterpipa eller blisterlåta. Efterleden låta betyder visselpipa. Förleden kommer från verbet blistra, som används i betydelsen ’vissla, frambringa vissling’. I Nyland går visselpipan också under benämningen allåta, medan den för t.ex. Kumlinge- och Brändöbor är mera känd som rönnlåta. Essebor kanske allra helst minns den som en pipalåta.

Snickrandet av visselpipor varvades med tillverkning av slangbågar. Av en lämplig klyka, slanggummi och ett läderstycke konstruerades ett redskap som österbottningar kallar en gummisprätta. Bland nylänningar är det vanligare att kalla slangbågen för stritsa. Exempelfrasen knytjälin sjöit baaket joolsmögona me stritson (busfröet jagade lövsångare med slangbågen) från Solf, visar ändå att stritsa betecknar en slangbåge också i Österbotten. Exempel på andra benämningar är gummislunga eller gummibåge.

Många barn längs med den österbottniska kusten har fördrivit tiden med att leka tjärutunna så fort den sista snön smultit bort. Allt som behövdes var en trästicka och några barn med spring i benen. Tjärutunna är en utomhuslek i åtminstone Nedervetil, Larsmo, Esse och Övermark. I Sibbo kallar man samma lek för tjärubytta. Andra kanske föredrog att kasta slant, som bl.a. i Nykarleby är synonymt med verbet lisa. Lisa betyder ’öka insats’ och har sitt ursprung i finskans lisätä, d.v.s. ’lägga till, öka’. En spelare kunde lisa om han eller hon ville komma närmare målet än i första kastet.

Listan över lekar och tidsfördriv som barn runtom i Svenskfinland ägnat sig åt under sommarhalvåret kunde göras lång. I dialektordboken är de ord som förknippas med dem nästan lika många som antalet dialekter.