Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

När namnskicket blir tvåspråkigt

Leila Mattfolk i Fikt 8/2014

De enspråkigt svenska kommunerna i Finland har minskat i antal under de senaste årtiondena. Orsakerna är normalt att de finskspråkigas andel i kommunen har ökat så att gränsen för officiell tvåspråkighet har nåtts eller att kommunen har slagits samman med en kommun som är tvåspråkig eller enspråkigt finsk. En annan möjlighet är att fullmäktige i en kommun väljer att ansöka om frivillig tvåspråkighet. Det har man nu beslutat sig för i en av de traditionellt svenskaste kommunerna i Finland, nämligen Närpes.

Tvåspråkigheten för med sig en del förändringar. Bland annat ska den tvåspråkiga kommunen ha vägnamn på båda språken (undantaget enspråkiga områden i en sammanslagen kommun). Att ge en hel kommun vägnamn på det andra språket är ett stort arbete, och ett arbete som kräver noggrannhet och varsamhet. Förutom att namnen ska vara språkligt korrekta och lämpliga för den plats de namnger bör namnplanerarna också hålla reda på vägnamnen i grannkommunerna så att de inte ger namn som är identiska med eller väldigt lika dem som redan finns i närheten.

En viktig grundprincip är att man inte ska översätta hävdvunna ortnamn. Byar och gårdar ska inte ges nya namn för att de börjar höra till en tvåspråkig ort, inte heller när dessa namn utgör delar i vägnamn. Ett Rangsbyvägen ska alltså bli Rangsbyntie och ett vägnamn bildat till gården Norrgård ska bli Norrgårdintie på finska. Ingår ett personnamn i vägnamnet ska det inte översättas och inte heller anpassas om det är en viss känd person som namnet getts efter. Inte heller natur- eller odlingsnamn ska översättas om de är namn på orter som är viktiga för orienteringen. Här utgör Söderfjärdsvägen - Söderfjärdintie i Sundom söder om Vasa ett gott exempel.

Namn som ska översättas är namn som inte bygger på något (äldre) ortnamn. Ett Kyrkvägen kan bli Kirkkotie och ett Granvägen kan bli Kuusitie (men här bör man vara försiktig, för Gran kan också vara ett efternamn och då blir det på finska Granintie). Om namnet bildas utgående från ett namn på en ort som är bekant bara inom en liten namnbrukarkrets och vars ursprung är genomskinligt kan det tas i bruk också på det andra språket genom översättning, t.ex. Riåkern > Riihipelto. Men även här blir man tvungen att gå försiktigt fram, för många ortnamn som ser ut att ha ett självklart ursprung kan ha en helt annan bakgrund än den man tror. Det är alltså viktigt att reda ut etymologierna bakom namnen innan man eventuellt översätter dem.

Det finns en stor erfarenhet av namnplanering i tvåspråkiga kommuner, och det lönar sig att ta modell av kommuner där denna planering genomförs på ett genomtänkt sätt. Esbo är ett bra exempel. Innan man tar itu med att översätta namn är det klokt att bekanta sig med t.ex. den hustavla för namnplaneraren som finns på webbplatsen för Institutet för de inhemska språken.


Läs mera här:

Hustavla för namnplaneraren (finns längre ner i artikeln)

Samuli Aikio, Sirkka Paikkala, Peter Slotte: Anvisningar för namnplanering inom tvåspråkiga områden (i Språkbruk 3/2001, tillgänglig på www.sprakbruk.fi)