Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Nye chefen Johanna och käre mamma 

Monica Äikäs i Arena 3/2013

En rubrik förkunnar: Nye chefen tar lärdom av misstagen. När man läser vidare framgår det att chefen är en kvinna. Formen nye i rubriken är dock inget misstag, för inne i texten talas det om nytillträdde verksamhetschefen Lena Bäckman. En snabb sökning på nätet ger vid handen att detta ingalunda är det enda fallet där en kvinna omtalas som nye chefen. Jag hittar också e-former av andra adjektiv som syftar på kvinnor: den nye medlemmen i lagberedningen Agneta Lundin; den erfarne journalisten Margit Silberstein; förre läraren Margareta Pålsson; skicklige ryttaren Anna Rönning; den skicklige konstnären Nancy Svensson.

Hur ska detta förstås? Är inte e-formen av adjektiv en form som är reserverad för män? Ja, så är det enligt reglerna. I Svenska skrivregler står det att e-formen kan användas i uttryck som den sextonårige pojken där adjektivet är bestämning till ett ord som syftar på en person av manligt kön. Dessutom kan e-formen användas när adjektivet står självständigt och syftar på en person av manligt kön eller på en person vars kön är obekant (den fattige har det inte lätt) eller när adjektivet är en bestämning till ett n-ord som syftar på en person vars kön är obekant (den enskilde individen). I alla de här fallen kan dock också a-formen användas (den sextonåriga pojken, den fattiga, den enskilda individen). Det enda fall där e-formen måste användas är när adjektivet ingår i en fast tjänstebeteckning eller titel: andre viceordförande, förste bibliotekarie. Sådana fasta beteckningar används också om kvinnor.

Fall som den nytillträdde chefen Lena Bäckman eller den skicklige konstnären Nancy Svensson hör inte till någon av de kategorier där e-formen enligt reglerna kan användas. Hur ska de då förklaras? Språkriktighetsboken konstaterar att det sporadiskt förekommer e-böjning av adjektiv som entydigt beskriver kvinnor och att detta är vanligast vid beteckningar som i äldre tid uteslutande syftade på manliga individer, som biskop, lärare, minister, skådespelare. Detta kan vara en förklaring när det gäller vissa av de uttryck jag hittat. Förr var cheferna i allmänhet män, och samma sak kan sägas om lärarna, ryttarna och konstnärerna eftersom kvinnliga sådana gärna kallades lärarinnor, ryttarinnor och konstnärinnor.

Men e-formen förekommer också i samband med ord som entydigt betecknar kvinnor. Vår språkrådgivning fick till exempel ett brev från en person som hade noterat uttrycket käre mamma i dödsannonser, och formuleringar som 25-årige Charlotte Kalla är relativt vanliga i Sverige. En förklaring är att det är fråga om ett slags hyperkorrektion. Folk tänker sig att eftersom e-formen känns mer formell och högtidlig måste den också vara mer korrekt än a-formen. – Det kan påpekas att e-former med syftning på kvinnor inte tycks vara lika vanliga i finlandssvenskan som i sverigesvenskan. Kan detta eventuellt ha samband med att det i Sverige finns dialekter där e-formen används också om feminina objekt (den lille hönan)? Något sådant förekommer inte i de finlandssvenska dialekterna.

Man kan fråga sig om e-böjningens spridning kan ha något att göra med strävan efter jämställdhet. Är det ett tecken på ökad jämställdhet att en form som traditionellt använts om män nu också kan användas om kvinnor? Eller är det i själva verket ett tecken på bristande jämställdhet eftersom den maskulina formen kanske uppfattas ha högre status? Hur som helst känns utvecklingen lite förvånande eftersom man snarare skulle vänta sig att den neutrala a-formen helt skulle tränga ut den mer sällsynta e-formen.  Men det är kanske ett exempel av många på att språkbruket går sina egna vägar och att språkreglerna kan luckras upp på överraskande sätt.