Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Föränderliga normer

Monica Äikäs i Arena 2/2011

Språket förändras. Det innebär att också språknormerna och språkrekommendationerna måste förändras, vare sig vi vill det eller inte. Det finns många som inte vill det, för det känns frustrerande att något man anammat som rätt plötsligt inte längre är det eller att något man betraktat som fel plötsligt visar sig vara accepterat. Men språket är inte ett statiskt system som existerar oberoende av människan, utan ett system av överenskomna symboler som förändras med tiden. Jag ska ta tre exempel på fall där normerna tydligt har förändrats eller håller på att förändras.

Ska vi skriva ska eller skall?

En fråga som ställs ganska ofta är om man ska skriva ska eller skall. Tidigare var ska enbart en talspråksform, men numera har den formen i hög grad tagit över också i skrift. I dag finns det en klar rekommendation om att det är ska som ska användas i lagspråk och motsvarande myndighetstexter både i Sverige och Finland. Lagspråket är ju erkänt konservativt, så om ska kan rekommenderas där kan det rekommenderas i alla slag av text. Numera är ska faktiskt den neutrala formen, medan skall börjar bli en form som man fäster sig vid i text. I stående uttryck som Det ena du vill, det andra du skall används skall naturligtvis fortfarande.

Jag kommer läsa boken

Många har säkert lagt märke till att i synnerhet sverigesvenskar ofta använder satser av typen Jag kommer läsa boken, det vill säga kombinerar verbet komma med ett annat verb utan att sätta ut infinitivmärket att.

Det finns regler för när att ska sättas ut i kombinationer av verb. Vissa verb konstrueras alltid med att, till exempel älska och avsky (Jag älskar att läsa). Andra verb konstrueras aldrig med att, till exempel behöva, tänka och kunna (Jag tänker läsa boken). Slutligen finns det verb som kan konstrueras både med och utan att, till exempel fortsätta, glömma och lova. Exempel: Jag lovar (att) läsa boken; Han glömde (att) ringa.

Hjälpverbet komma hör numera till den tredje gruppen. Vi kan alltså säga både Jag kommer att läsa boken och Jag kommer läsa boken. Det blir allt vanligare att att utelämnas, även om kommer att fortfarande håller ställningarna i tidningsspråk och vårdat skriftspråk. I och för sig är det inte så konstigt att att faller bort just efter hjälpverbet komma, eftersom också de andra hjälpverben konstrueras utan att. Exempel: Jag ska läsa boken;  Jag kan läsa boken.

När det gäller komma måste det i alla fall påpekas att att-bortfallet i allmänhet gäller presensformen, där komma syftar på framtiden. I betydelserna ’råka’ och ’få att’ står komma oftast i preteritum (kom), och där måste att sättas ut: De kom att träffas många gånger; Stormen kom ån att svämma över.

Jag vet vem som skrivit boken

Hjälpverben har och hade utelämnas ofta, men det sker enbart i bisatser. Många skriver alltså Jag vet vem som skrivit boken och inte Jag vet vem som har skrivit boken. Tidigare ansåg språkvårdare att språket fick en stel och högtidlig prägel om man utelämnade hjälpverben, och därför avrådde de från att göra det i ledigt skriftspråk. I dag är detta råd inte längre aktuellt, för det har blivit vanligt att har och hade utelämnas i alla typer av skriftspråk och i alla stilarter.