Allmän information om språk och språkpolitik.

Språkpolitik

Språkpolitik innebär att språkförhållandena i ett samhälle regleras genom medvetna åtgärder.

Språkpolitisk verksamhet innefattar både arbete med själva språket, dvs. språkvård, och arbete kring språkets (eller snarast språkens) ställning i samhället.

Inom Institutet för de inhemska språken är språkvården en av kärnverksamheterna, men vi drar ingen skarp skiljelinje mellan språkvård och annat språkpolitisk verksamhet. Tanken bakom klarspråksarbetet är t.ex. i hög grad språkpolitisk. Alla medborgare ska ha rätt att förstå vad som står i texter som skrivs av myndigheterna, det är en fråga om demokrati.

Språkpolitiska program

Alla medborgare har rätt till sitt modersmål. Detta betonas i de språkpolitiska program som har getts ut av Institutet för de inhemska språken. I programmen för svenska och finska ligger tyngdpunkten på språkens ställning som kompletta, samhällsbärande språk. Våra nationalspråk ska kunna användas inom alla samhällsområden. Därför är det t.ex. viktigt att terminologi för olika fackområden och vetenskapliga områden skapas också på nationalspråken. Det är angeläget att språkteknologiska tillämpningar, exempelvis taligenkänning, skapas för landets språk. Medborgarna ska inte vara tvungna att använda engelska i kommunikationen med olika IT-tillämpningar.

I de språkpolitiska programmen för romani och teckenspråk ligger tyngdpunkten på minoriteternas språkliga rättigheter. När det gäller revitalisering av utrotningshotade språk har Språkinstitutet deltagit i arbetet för enare- och skoltsamiska.

Engelskan har fått en allt starkare ställning i vårt samhälle, och för att värna om de nationella språkens ställning talar de nordiska språkpolitiska programmen för parallellspråkighet. Parallellspråkighet innebär att två eller flera språk används parallellt inom ett område. Begreppet är särskilt aktuellt i universitetsvärlden. Många universitet har egna språkpolitiska program.

Beslut om skolspråk samt planering av undervisningen i modersmålet, främmande språk, regionala språk och minoritetsspråk hör också till den språkpolitiska sfären, men sådana frågor ligger utanför Språkinstitutets uppdrag.

Språkpolitisk lagstiftning 

I Finland fastställs rätten till eget språk och egen kultur genom grundlagen. Språklagen, som reglerar förhållandet mellan nationalspråken finska och svenska, och den samiska språklagen stadgar om individens rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter. Arbetet med en lag för teckenspråk pågår. Därtill finns det ett flertal andra lagar där det stadgas om språk och språkliga rättigheter.