Johan Habermans jordrevningslängd (jordebok) från Lill-Savolax på 1620-talet

Timo Alanen (2004): Johan Habermanin maantarkastusluettelo Pien-Savosta 1620-luvulta. Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja 131. Helsinki: Kotimaisten kielten tutkimuskeskus. ISBN 952-5446-10-7, ISSN 0355-5437.  498 s.

Innehåll

Inledningen översatt av Irma Ridbäck, Biblioteket RA, 2005

Inledning  5

Johan Habermans jordrevningslängd   13
Personregister  221

I handskriften upptagna namn efter förnamn  223

I handskriften upptagna namn efter patronymikon  249

I handskriften upptagna namn efter släktnamn  255

Släktnamnen normaliserade  278

I handskriften upptagna namn efter tilläggsnamn  301

Tilläggsnamnen normaliserade  301

I handskriften upptagna ortnamn  302

Ortnamnen normaliserade  99

Publicerat på webben år 2007


Palaa otsikoihin

Jordrevningslängdernas tillkomst

Hushållningen i Savolax på 1500-talet baserades i huvudsak på svedjebruk, medan på andra håll vid samma tid åkerbruket var allmänt. Kronan strävade efter  att ta ut en likformig skatt från hela riket, och med detta mål började man vid 1550-talets slut i Savolax att upprätta jordeböcker, vilka skulle svara mot de lokala odlingsförhållandena. Uppenbarligen fick man år 1561 en jordrevning färdig för hela Savolax område, men endast en del har bevarats av denna revningslängd. 1) [KA, VA 6345b; Timo Alanen, Savon talonnimet 1500- ja 1600-luvulla (Gårdsnamnen i Savolax på 1500- och 1600-talet). Congressus nonus internationalis fenno-ugristarum. Pars IV, s. 56-63. Tartu 2001.]

Under de följande årtiondena försökte man ajourföra jordrevningslängden, därför att odlingens omfattning skiftade hela tiden. Nya svedjemarker togs upp och de forna blev skogbevuxna.

Vidpass år 1626 inledde fogden Johan Henrichson Haberman (<Kauranen /kaura = havre/) arbetet med att ta fram en aktuell jordrevningslängd (jordebok) för Savolax. Han hade tydligen tillgång till den år 1561 upprättade Savolax jordrevningslängd, vilken senare har gått förlorad. 2) [Timo Niiranen, Veijo Saloheimo, Matti Turunen, Habermanin maakirja. Snellman-institutin B-sarja 24. (Habermans jordebok. Snellman-institutets B-serie 24). Kuopio 1991, s. 38.]

En del av de namn Johan Haberman nämner och en del andra uppgifter kan åtminstone indirekt föras tillbaka till 1560-talets skattelängder. År 1991 utkom en av Snellman-institutet utgiven längd, vilken redaktörerna av materialet hade uppfattat som en bevarad del av Habermans jordebok. Till den år 1992 utgivna andra tryckningen hade fogats en rättelse, vari den tidigare utgåvan bekräftades vara bristfällig. 3) [Habermanin maakirja (Habermans jordebok). Snellman-institutets B-serie, 2. tr. särskilt s. 89.]

Palaa otsikoihin

Handskriften av Habermans jordrevningslängd

Johan Habermans ursprungliga handskrift har fallit i två arkivenheter, vilka bägge förvaras i Riksarkivet i Sverige, och en del av handskriften är försvunnen: Handskriftens sidor 1–12 har skrivits parvis på sex pappersark så att sidorna 1, 1v liksom 12 och 12v är skrivna på samma papper. Denna svit ingår i arkivvolymen RA, Rött nummer 288.

Handskriftens sidor 13–24v har också skrivits på samma sätt så, att 13, 13v och 24 liksom 24v är skrivna på samma ark. Efter denna följd bildar sidorna 25, 25v liksom 36 och 36v ett par. Efter samma sätt parvis har sidorna 26, 26v och 35, 35 v skrivits och de andra sidorna däremellan. Den följande sviten parvis skrivna innehåller sidorna 37–48v. Dessa sidor ingår i RA, Finska Kameralia vol 19. Denna helhet (13–48v) saknas i den år 1991 tryckta utgåvan av Habermans jordebok.

En ny svit bildar sidorna 49–60v, vilka också har skrivits parvis på samma papper. Denna svit ingår i arkiv RA, Rött nummer 288. Tidigare utgivare har känt till denna del av handskriften. Jordrevningslängden har fortsatt så, att sidorna 61–72v, 73–85v har skrivits parvis på samma ark, men sidorna 86 och 86v utgör ett separat enkelblad och numrerad sida 76–76v är ett separat blad (lapp), vilket tydligen har skrivits senare än handlingens huvuddel.

Av sidan 76 numrering kan man dra slutsatsen att den ursprungliga handlingens sidor inte har numrerats när den skrevs utan först senare, sedan när den efter de andra skrivna sidan 76 har tillkommit. Sidorna 87–96v är senare skrivna parvis på samma ark, sidorna 97, 97v liksom 98, 98v är enstaka blad. Parvisa är sidorna 99–108v, men sidorna 109 och 109v är skrivna på samma papper. I den år 1991 utgivna utgåvan saknas dessa originalsidor 61–109v.

Å andra sidan har man inte funnit originalhandskriftens sidor 110–122v, vilka har kunnat omfatta exempelvis ett häfte om sex ark och en enkelsida. Sidorna 123–125v är parvis skrivna, och den följden är bevarad. Däremot saknas sidorna 126–130v, troligen har i sviten funnits två ark och en enkelsida. Sidorna 131–142 eller jordrevningslängdens slut är bevarade. Hela slutdelens sidor (RA, Finska Kameralia vol. 19: 123–) blev inte behandlade år 1991.

 

Palaa otsikoihin

Konserveringen av Habermans jordebok

De i Riksarkivet i Sverige bevarade sidorna av jordrevningslängden har konserverats så, att till skydd för de spröda, på sina ställen mögliga sidorna har limmats silkespapper. Originalpapperet har dock bitvis varit så skört att fragment har lossnat. Vid konserveringen har man försökt limma in bitarna på ursprunglig plats. Vanligtvis har bitarna vid limningen hamnat på rätt ställe, men på några ställen har bitarna kommit fel ihop. Härav följer att vid konserveringen – och i synnerhet i den därpå gjorda mikrofilmningen – har en del namn förändrats till obegriplighet eller blivit oläsbara. Genom att noggrant jämföra konserverade delarna i originalmaterialet har jag kunnat fastställa vissa namns ursprungliga skriftläge. Den 1991 tryckta utgåvan har dock baserats på den efter konserveringen av originalhandskriften utförda mikrofilmningen [Mikrofilm i RA Finland, FR 585], förhållandevis undermålig, därför att där finns en del i konserveringen uppkomna fel. Bortsett från originalhandskriftens öden finns även i det här arbetet – särskilt i tolkningen – brister och fel.

 

Palaa otsikoihin

Upptecknade fakta i Habermans jordebok

Habermans jordebok är alltså framställd i beskattningssyfte. Handlingen omfattar Lill-Savolax område eller efter nutida landskapsindelningen huvuddelen av Nord-Savolax socknars marker. Syftet har varit att värdera i bruk varande åkrar, ängar och svedjeland efter dessas odling och avkastning. Fiskevattnen har värderats från de nordligaste socknarna liksom från de allra sydligaste, men från områdena däremellan saknas noteringar.

Jordrevningslängden är skriven så, att den börjar i Tavinsalmi administrativa socken (fol. 1–36). De till Tavinsalmi administrativa socken förda byarna ligger idag i Lapinlahti, Nilsiä, Kuopio (även tidigare Riistavesi och Vehmersalmi), Karttula, Siilinjärvi, Maaninka och Kiuruvesi områden. Iisalmi (Idensalmi) administrativa socken har innefattat byar från Lapinlahti, Iisalmi (Idensalmi), Sonkajärvi, Pielavesi och Kiuruvesi områden. Följaktligen har i Habermans jordebok antecknats Rantasalmi administrativa socken (fol. 52–109v, slutet saknas), som i överensstämmelse med gammal hävd har delats i fyra häraden: Putkisalmi, Tuusmäki, Rantasalmi och Keriharju. Till Putkisalmi härad har räknats byar i nutida Rantasalmi och Heinävesi, till Tuusmäki härad har hört särskilt byar i Rantasalmi. Till Rantasalmi härad har räknats byar från Leppävirta och Rantasalmi områden. Till Keriharju härad har hört byar från Varkaus, Heinävesi, Joroinen (Jorois), Kangaslampi och Leppävirta.

Foliosidorna 123–125v bildar ett fristående fragment. Dit har antecknats värderingar från tidigare Sääminki (Säminge) administrativa sockens område eller efter nutida indelning byar i Sääminki (Säminge), Kerimäki och Rantasalmi. En annan fristående svit är i jordebokens slut (fol. 131–), som även innefattar delar av Sääminki (Säminge) administrativa socken eller efter nutida indelning byar i Kesälahti (Kesälax), Punkaharju, Kerimäki och Liperi (Libelits). Slutdelens överskrift (rubrik) har förlorats tillsammans med andra sidor, men jag har klarat ut lokaliseringarna med hjälp av 1624 års jordebok. /4) [KA, VA 6799: 33v– .]/ [Övers. anm.: Samtliga socknar ligger utmed sjösystemet mellan Iisalmi i nordväst och Punkaharju i sydost, öster om Savonlinna; från sjön Onkivesi i nordväst ner till sjöarna Haukivesi och Puruvesi samt Pihlajavesi i sydost nära Savonlinna].

I de saknade sidorna torde finnas anteckningar om såväl Rantasalmi som Sääminki administrativa socknar. Det är uppenbart, att i Habermans jordebok inte har antecknats alls något om byar i Stor-Savolax eller byar i exempelvis trakterna av S:t Michel eller Juva.

Jordrevningslängden går framåt utefter de administrativa socknarna – Rantasalmi administrativa socken delvis även häradsvis – och byavis. Syftet har varit beskattning (och därför har man granskat de minsta enheterna) och kollektivet (allmänheten) har varit en taxeringsenhet, till vilken har kunnat höra allra minst en, men vanligen en husbonde. Taxeringsenheten har inte namngetts eller numrerats.

Inom enheten har man först värderat varje husbondes enskilt ägda åker och äng. Åkerns avkastning har antecknats efter tunnor eller spann (tynnor, span eller spannmålens rymdmått). Ängarnas avkastning har värderats efter (hö)lass (lass) eller sällan efter parmer (parmas). Några husbönder kan ha haft för enskild odling även svedjeland knutet till åkrarna, vilkas avkastning också har värderats. Dessa svedjeland har inte antecknats med namn. På grundval av avkastning från enskilt ägda åkrar och ängar har antingen för varje husbonde eller för husbondegrupp – troligen vanligtvis släktingar – antecknats en gemensam skatteberäkning, vilken har skrivits till vänster om husbondens namn, lagom nära.

Efter rannsakning av åkrar, ängar och några enskildas svedjeland har man flyttat in för att värdera marker som låg utanför byns tomter – svedjeland, separata åkrar och ängar. Dessa har varit i hela byalagets bruk, synbarligen kollektivt [=allmänningar]. I allmänhet har man räknat upp först de äldsta eller mest produktiva svedjelanden, först därefter har man tagit upp marker av mindre värde. Avkastningen från svedjelanden har uppgivits efter samma sedvana till tunnor eller spann som åkrarnas avkastning. Speciellt är det att för svedjelanden har värderats även trädan eller efter hur många år ett svedjeland åter kunde tas i odlingsbruk. Därtill har svedjelandets vegetation värderats. Dessa uppgifter har vanligtvis antecknats på samma rad som svedjelandets namn och efter avkastningsvärdet, t ex B.t.g. 30 betyder att på sveden har vuxit (B = bestående) tall (t = tall) och gran (g = gran). Siffran 30 markerar att man har värderat, att sveden skulle kunna svedjas på nytt 30 år efter föregående sved. Förkortningarnas innebörd (a = ahl, asp, b = björk, g = gran, t = tall, w = vide, B = bestående) har framställts i Snellman-institutets publikation. / 5) [Lyhenteistä etc…  (=förkortningar, se Snellman-institutets B-serie 24, s. 22–23)]./

Ängarna har grupperats i tre grupper: vanliga ängar, lägre värda starrängar och onyttiga ängar. Ängarnas avkastning har uppgivits i lass eller sällan i parmer.

På grundval av storlek och avkastningsvärde på värderingsområdets svedjeland och ängar har fastställts ett skattetal, vilket har antecknats för varje taxeringsenhet ytterst i skattelängdens vänstra kant. Det är möjligt – om än sällsynt – att en och samme husbonde har tillhört många taxeringsenheter.

Efter värderingen av markerna har slutligen fiskevattnen värderats i Lill-Savolax nordligaste socknar liksom i områdets sydliga del. Vattnen har nämnts vid namn och de fiskar som kan fångas har specificerats. På några platser har man även värderat betesmark.

 

Palaa otsikoihin

Namnen (namnbeståndet) i Habermans jordebok

Jordeboken är en skattelängd, vilken har lagts upp för att i första rummet täcka beskattningsbehoven. Då huvudmålet för beskattningen har varit svedjeland, ängar och åkrar, har dessas namn antecknats i Habermans jordebok. Ett sådant ortnamnsmaterial kan uppskattas till ca 7000 namn, sant är att ett och annat namn har nämnts mången gång, särskilt om ett stort svedjeland har tillhört många taxeringsenheters administration. I namnen över markerna finns åkrarnas namn: troligen har objekten avsett åkrar som legat utanför byns tomtområde, vilka har tillhört flera husbönders ägor.

Man får ha i minnet att många gånger har sådana åkrar antecknats till respektive taxeringsenhets marklängds inledning. Kanske låg åkrarna tämligen nära byns tomtområden. I andra fall har namnen för svedjeland och ängar närmare preciserats med en lokal hänvisning, som eteläpuoli = sydsidan, sivu = sidan, [Övers. tillägg: pohias pää pullkan iärfuiä = norra änden av Pullkajärvi, etc.]

Sådana specificeringar är alls inte riktiga ortnamn eller delar därav, utan kanske tillfälliga förklarande tillägg. I synnerhet i områdets nordliga del – Iisalmi administrativa socken – finns gott om den typen av förtydliganden i Habermans jordebok. [Övers. anm.: Texten i den här utgåva skiljer sig rätt mycket från texten i 1991 års utgåva; ex. fol 1, r 8: Kinkuan lahen taus randa (2004) mot Kuikuanlahentaus (1991)]  

Kanske var orsaken den att svedjelandens namn var förhållandevis unga, outvecklade och utan stadga. Svedjelanden har utskilts genom att man beskrivit platsen i förhållande till andra centrala naturplatser. För att särskilja ängarna kan man använda kunskap ur skattelängderna: objektet är en äng om den har gett hö, vilkens mängd har rapporterats i lass eller parmer, men objektet har varit antingen åker eller svedjeland, om avkastningen har antecknats som spannmål (tynnor, span). På några platser har intill vid sidan om svedjeland eller åker funnits ängar.

Den andra delen av namn utgörs av skattebetalarnas namn: förnamn, tilläggsnamn, patronymikon och släktnamn. Till den gruppen hör ca 3 000 namn, de viktigaste är släktnamnen och tilläggsnamnen, vilka dock är tämligen få. Till jordeboken har antecknats med namn de husbönder – eller vid avsaknad av husbonde andra ägare – vilka har ingått som medlemmar i respektive taxeringsenhet. Namnen har antecknats i skattelängden enligt gängse sed: förnamn + eventuellt patronymikon + släktnamn.

Folkliga förnamn har i allmänhet inte antecknats, utan på dessas plats har skrivits den svenska rättstavningsvarianten. Till exempel har på platsen för folkliga namnet Heiska antecknats Henrih. Trots detta har i dokumentet inskrivits också vissa inhemska (folkliga) namn, till exempel Askoi. Även patronymikon följer i allmänhet den i dokumenten använda seden: i stället för de folkliga namnformerna har svenska former använts, till vilka har fogats patronymikonändelsen -son. Så har tillexempel Olle blivit patronymikon Ollson. Tämligen ofta har patronymikon helt lämnats utan anteckning. ”Släktnamn” har ofta antecknats i enlighet med folkliga (inhemska) ljudlikheten, men i andra fall har -nen-namnen förkortats genom att slutändelsen inte medtagits utan bara skrivits -n, t.ex. Silvennoinen > Silvennoin. 

I Habermans jordebok har taxeringsenheterna skrivits in byavis, varför även bynamnet angivits avvikande från andra skattelängder. Byarna är för sin del inlagda under härader eller administrativa socknar.

 

Palaa otsikoihin

Habermans jordrevningslängd – utgivningen

Utgångspunkten för den här skriften har varit att av jordrevningslängden göra en så källtrogen utgåva som möjligt. Därför har strävan varit att sätta in marginalanteckningarna i originalhandskriften på ett sådant sätt att läsaren skulle kunna inse anteckningens innebörd. I anteckningar om namnen har jag hållit mig till gängse sätt: Understrykning markerar de ställen, vilka skrivaren har markerat i originalhandskriften med förkortningar. [Inom klammer] markerar sådan text som rekonstruerats. Med […] tre punkter inom klammer åsyftar jag text som varit oläsbar och inte kunnat rekonstrueras med hjälp. { } markerar de ställen vilka berörs av noteringar i mariginalen.

 

Det har emellanåt fört med sig svårigheter att skilja a, o och e i handskriften, då dessa tre bokstäver påminner mycket om varandra.

 

Palaa otsikoihin

Redigeringen av namnregistret

Urkundsutgåvan har försetts med ett avslutande namnregister som upptar alla namnen källtorget återgivna. I ett andra register förtecknas namnen i normaliserad form. Normaliseringen är varsam: jag har i görligaste mån försökt bevara originalets namnformer.

 

Originalets stadieväxling har inte standadiserats,  t.ex. luhta : luhan, huhta : huhan, koski : kosen (fol. 139: Kosenlaxi), kurki : kuren.  Skrivformen lax har utbytts mot laksi, men det  motsvarande genitiviska lahen bibehålls. Originalets notationer av gammalt ts har också fått stå kvar, t.ex. i namnen Messoinpesäaho (fo. 65v), Wissataipalensuu (fol. 65v), Lannissalahenranta (fol. 6v), Wissaniemij (fol. 30v), Wissa mäki )fol. 32). Svagstadiemotsvarigheten δ till t tycks åtminstone att döma av förhållandena i urkunden ha försvunnit i de aktuella dialekterna. I mina normaliserade upplagsformer har jag därför inte heller lagt i något tecken för att markera ett bortfallet δ; t.wx. lueh  får alltså stå kvar som sådant. Också originalets h i ordslut har bevarats. Tecknet x har ersatts med ks (lax > laksi, Nurmexen > Nurmeksen-, Saarexen- > Saareksen-).

 

Mina normaliseringar är inte mekaniskt konsekventa, eftersom materialet delvis är så dunkelt att det är omöjligt att försöka åstadkomma enhetliga normalformer. Större lokalkännedom skulle säkert i vissa problematiska fall ha underlättat normaliseringen.



Palaa otsikoihin