Språkvård för teckenspråk

För den teckenspråkiga språkvården på Institutet för de inhemska språken svarar teckenspråksnämnden. Till nämndens ansvarsområde hör både det finska och det finlandsvenska teckenspråket. (Mer om det finlandssvenska teckenspråket finns att läsa på Finlands dövas förbund rf:s webbplats.)

Eftersom teckenspråket inte har ett etablerat skriftspråk är det det tecknade språket som är föremål för språkvården (jämför med talspråk). Nämnden använder sig i stor utsträckning av videoinspelat material. Mötesprotokollen finns på teckenspråk och finska.

Med utgångspunkt i nämndens diskussioner är det klart att det finska teckenspråket har en standardspråklig form, trots att det saknar eget skriftspråk. Standardspråket kännetecknas av att satsbyggnaden är klar, tecknen artikuleras väl och talaren undviker dialektala och vardagliga tecken. Teckenspråkets standardspråk är dock inte reglerat eller etablerat på samma sätt som t.ex. det svenska eller finska standardspråket. De svenska och de finska standardspråken faller tillbaka på en stark skriftspråkskultur, och standardspråket lärs ut i skolan. Modersmålsundervisningen i teckenspråk är däremot fortfarande småskalig eller saknas i vissa fall helt.

Teckenspråksnämnden behandlar i stor utsträckning det teckenspråkliga materialet utifrån den intuition och kunskap medlemmarna själva besitter. I synnerhet det finska teckenspråkets satsstruktur är bara utforskad och beskriven i liten utsträckning, och det har visat sig svårt att granska längre tecknade sekvenser. (Detta kan jämföras med textvård i talade språk.) I många fall är det svårt att uttrycka vad som är bra eller vad som borde korrigeras i en viss sats, eftersom grammatiska fenomen inte är utredda tillräckligt, eller i många fall ens namngivna. Det är lättare att diskutera enskilda teckens utformning och betydelse. Då det gäller enskilda tecken kan man också stödja sig på bl.a. den information som producerats av Finlands Dövas Förbund och Focis i deras gemensamma ordboksarbete.

Vid sidan av att nämnden behandlar språkmaterial deltar nämnden i diskussionen om teckenspråkets ställning och kan göra uttalanden i anknytning till ämnet.

Att ge rekommendationer om det finlandssvenska teckenspråket är mer problematiskt än om det finska, eftersom variationen inom språket är stor. Antalet språkanvändare minskar också och bland dem finns inte längre personer under medelåldern; gruppen består av ca 300 personer, varav hälften är döva. Trots att det är svårt att behandla material på finlandssvenskt teckenspråk kan nämnden ändå arbeta för att stödja det finlandssvenska teckenspråkets ställning.