Sirkka Paikkala och Mikael Reuter:
Vad heter Jakobstad på engelska?
Att vi använder finska ortnamn i texter på finska och svenska ortnamn i texter på svenska är en självklarhet. Men hur skall namnen hanteras på andra språk? Skall man skriva Nyslott eller Savonlinna på norska, Jakobstad eller Pietarsaari på engelska? Forskningscentralen för de inhemska språken har på sistone flera gånger fått den frågan, och den har behandlats i ett gemensamt möte mellan finska och svenska språknämnden. Den rekommendation som presenteras här är alltså Forskningscentralens officiella. Sirkka Paikkala är ledande namnvårdare på den finska språkvårdsavdelningen och Mikael Reuter är föreståndare för den svenska avdelningen.
Finlands tvåspråkighet kommer konkret till synes i att tusentals orter har namn på både finska och svenska, framför allt inom de tvåspråkiga områdena men – i synnerhet i fråga om viktigare orter – i många fall också inom enspråkigt finska och svenska områden. Också två- eller trespråkigheten i sameområdet återspeglar sig i ortnamnen: de samiska namnen har numera officiell status t.ex. på vägskyltar. Parallellnamnen kan ha uppstått på olika sätt: genom översättning, genom fonetisk anpassning eller genom att två helt oberoende namn har tagits i bruk för samma ort (t.ex. Åbo och Turku).
När det gäller användning av ortnamn på svenska och finska i vårt eget land har principen alltid varit klar. Den som talar och skriver svenska använder svenska ortnamn, och den som talar och skriver finska använder finska ortnamn. Samiska ortnamn används i samiskan i den mån orten har ett samiskt namn. Det kan i och för sig ibland råda osäkerhet om t.ex. en enspråkigt finsk ort har ett svenskt namn, men för det mesta är bägge namnen väl etablerade. Vid tvekan kan man konsultera boken Svenska ortnamn i Finland, utgiven av Forskningscentralen för de inhemska språken.
Hur ortnamnen ska användas i texter på främmande språk har däremot hittills varit oklart. Ska man använda finska eller svenska ortnamn i broschyrer, vetenskapliga artiklar, rapporter etc. på engelska, tyska, franska, ryska, danska, estniska osv.? Vilka namn skall användas i rapporter till Europeiska unionen? Borde man kanske ge namnen både på finska och på svenska (och i fråga om samiska trakter på samiska)? Skall man utgå från talarens eller skribentens modersmål eller någon institutions språk, eller från ortens språkliga status? I officiella sammanhang bör rimligen namnanvändningen vara konsekvent och objektiv, och fungera så att också utlänningar som inte känner till Finland så bra inte ställs inför orimliga förståelseproblem.
Ett par exempel
I mitten av 1980-talet undrade en studerande vid en folkhögskola i västra Nyland hur det kom sig att man i undervisningen i tyska använde svenska och finska ortnamn utan någon egentlig konsekvens, även om den tyskspråkiga läraren för det mesta använde svenska ortnamn eftersom hon lärt sig dem bland svenskarna i Karis. På en kurs i tysk textförståelse för finskspråkiga vid Helsingfors universitet förklarade läraren att Lapporörelsen (fi. lapuanliike) på tyska kallas Lappo-Bewegung. När studenterna undrade varför det inte var Lapua-Bewegung var svaret bara att valet av ortnamn är godtyckligt.
En internationell namnforskarkonferens hölls i Helsingfors 1990. I konferensrapporten ingick artiklar skrivna av namnforskare i Finland och översatta till engelska eller tyska. I de artiklar som var skrivna av finskspråkiga forskare användes i översättningarna namnen Houtskari, Korppoo, Nauvo, Parainen och Turunmaa, medan de artiklar som ursprungligen var skrivna på svenska omtalade de olika orterna som Borgå, Nyland, Närpes, Nådendal, Raumo, Ulfsby, Viborg, Åbo och Åboland.
Frågan aktualiserades nyligen när en kommun kontaktade forskningscentralens namnvård och undrade vilka namn som borde användas i en broschyr på engelska. Finnairs publikation Blue Wings fick i höstas kritik för rubriken ”Timeless Tammisaari” och redaktionen tog kontakt med namnvården för att få råd om detta ”evighetsproblem”. En översättare förklarade i tidningen Översättaren (8/96) att hon tills vidare hade löst problemet genom att använda ursprungstextens finska eller svenska namnformer och ange namnet på det andra språket inom parentes som översättarens anmärkning.
Osäkerheten är förståelig. Hittills har det inte getts några rekommendationer i frågan. Men åtminstone för publikationer av officiell karaktär finns det ett klart behov av konsekventa riktlinjer.
Många översättare känner igen problemet också från översättningar i motsatt riktning. Då texter översätts till svenska eller finska från ett språk som i sin tur är en översättning, kan det hända att namnen är andra än på ursprungsspråket. En notis i våra tidningar för ett antal år sedan berättade t.ex. om ett våldsamt snöfall i den danska staden Elsinore. Bara de som kan sin Hamlet visste att det var Helsingør som avsågs.
Språklagstiftningen
Språklagstiftningen i Finland utgår från 14 § regeringsformen, där det stadgas att finska och svenska är landets nationalspråk. Enligt regeringformens terminologi innebär nationalspråk att både finska och svenska är officiella språk i republiken. En central princip i språklagstiftningen är att nationalspråken är likställda.
När regeringsformens bestämmelser om grundrättigheter reformerades 1995 ändrades också ordalydelsen i 14 §. Utöver bestämmelserna om finskan och svenskan som nationalspråk – där tvåspråkighetsprincipen bekräftades och snarast stärktes – intogs ett nytt moment som slår fast också andra språkgruppers rätt att upprätthålla och utveckla sin egen kultur. Där nämns särskilt samerna som ursprungsfolk, och momentet innehåller en hänvisning till lagstiftningen om samernas rätt att använda samiska hos myndigheter.
I språklagen av 1922 med senare ändringar finns närmare bestämmelser om myndigheternas användning av finska och svenska. Enligt språklagen är ämbetsdistrikt och självstyrelseområden (län, kommuner osv.) antingen enspråkigt finska eller svenska eller tvåspråkiga med finsk eller svensk majoritet.
En kommun är tvåspråkig om den språkliga minoriteten uppgår till mer än 8 % av invånarna eller om den utgör minst 3 000 personer. En tvåspråkig kommun kan inte förklaras enspråkig om inte minoriteten har sjunkit under 6 %. Statsrådet fastslår vart tionde år den språkliga indelningen av områdena utifrån den officiella statistiken. Det senaste beslutet gäller åren 1993–2002.
I fråga om det externa ämbetsspråket är den allmänna regeln enligt språklagen att offentliga anslag och kungörelser och andra handlingar som myndigheterna riktar till invånarna inom enspråkiga områden skall vara avfattade på områdets språk och inom tvåspråkiga områden på bägge språken.
Språklagstiftningen och framför allt bestämmelserna om det externa ämbetsspråket bygger alltså på en fullständig likställdhet mellan personer tillhörande de olika språkgrupperna. Det enda undantaget är lagstiftningen om Ålands självstyrelse, som tryggar landskapets enspråkigt svenska status.
Valet av namn
Lagstiftningen nämner ingenting om användningen av namn på andra språk än finska och svenska. Däremot finns det ett statsrådsbeslut från 1982 om ämbetsdistrikts och självstyrelseområdens samt vissa trafikplatsers namn med följande något kryptiska formulering i första paragrafen:
”På ett enspråkigt finskt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde och på järnvägens trafikplatser skall användas en på den finska namnformen baserad benämning och på ett enspråkigt svenskt område och enspråkigt svensk trafikplats en på den svenska namnformen baserad benämning. Likväl skall på enspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde och enspråkig trafikplats på det andra språket användas en på namnets parallellform baserad benämning, om i namnet ingår landskapets namn eller något av följande ortnamn:”
Denna lista över ”följande ortnamn” är alltså en officiell förteckning över de enspråkiga kommunernas parallellnamn på det andra språket. Här fastslås t.ex. att Idensalmi är det officiella svenska namnet på fi. Iisalmi och på motsvarande sätt Maarianhamina det officiella finska namnet på Mariehamn.
I beslutets andra paragraf anges sedan den allmänna principen att för tvåspråkiga områden används i finsk text det finska namnet och i svensk text det svenska namnet.
Antalet kommuner med officiella namn på båda språken är alltså betydligt större än antalet tvåspråkiga kommuner.
Om man nu gick in för att på främmande språk alltid nämna bägge de officiella namnformerna skulle detta leda till ett övermått av dubbelnamn. Dessutom skulle man också i det fallet vara tvungen att klargöra när det finska respektive svenska namnet skall stå först. Enligt likställdhetsprincipen skulle detta kunna avgöras bara av kommunernas och städernas språkliga status, så att namnet på majoritetens språk står först. En sådan praxis kan kanske tänkas i strikt officiella sammanhang, men knappast i normal löpande text.
Inom Forskningscentralen för de inhemska språken har frågan utretts ingående i samarbete mellan den finska och den svenska namn- och språkvården. Enligt forskningscentralen är det skäl att beakta inte bara ortens språkliga status utan också textens språk, på det sättet att språk som är nära besläktade med finskan respektive svenskan står i en särställning.
Lista över kommuner med officiella namn på båda språken
Artikeln ingick i Språkbruk 2/1997.
