Hustavla för namnplaneraren

Namnplaneringen bör respektera kulturella värden och människornas behov, stärka hemkänslan och öka trivseln. Namnen skall vara lätta att minnas, uttala och skriva. Undvik ändå lättköpta mekaniska lösningar.

Namnplaneringen bör baseras på de traditionella lokala ortnamnen, som man kan få fram bland annat genom att fråga ut de gamla invånarna. Använd i första hand de redan etablerade och brukliga namnen inom området. Beställ gärna kopior av äldre ortnamnssamlingar från trakten (samlingarna från de finlandssvenska socknarna förvaras i Svenska litteratursällskapets språkarkiv) och flytta vid behov över namnen på de aktuella kartorna. Också namn som inte längre är i bruk, t.ex. namn som förekommer bara på gamla kartor, i handlingar eller i litteraturen, kan vid behov tas i bruk på nytt ifall det går att lokalisera de platser som namnen har syftat på.

Skriv namnen i enlighet med nutida rättskrivningsprinciper. Om namnet förekommer på Lantmäteriverkets moderna grundkarta (vars namnformer har kontrollerats) skall kartans stavsätt följas.

Översätt inte namn ifall det är fråga om

• bynamn enligt fastighetsregistret. Använd grundkartans i svart tryckta form av namnet. (De i rött tryckta namnen är registrets skrivformer, som av bl.a. juridiska skäl kan vara föråldrade eller oriktiga). Bara sådana former av namnen som officiellt eller inofficiellt – i det hävdvunna lokala språkbruket – är i bruk på det andra språket skall användas i namngivningen. En ortsangivande efterled i namnen anges på kommunens officiella språk: -tie/-vägen/-geaidnu; -puisto/-parken/-spatnju osv.
• gårdsnamn. Använd en form på det andra språket bara ifall den är allmänt brukad på orten. Namnen på gårdar och fastigheter ingår i fastighetsregistret; ifall de översätts går samhörigheten med de ursprungliga namnbärarna förlorad. Använd nuspråkliga skrivformer av namnen.
• förnamn eller efternamn eller hela personnamn. Ett personnamn hör intimt samman med namnbäraren. Om det översätts eller ges en anpassad form går sambandet med den avsedda personen förlorat. Ifall såväl förnamnet som efternamnet ingår i ett nybildat namn bör namnet utformas enligt modellen Aleksis Kiven katu – Aleksis Kivis gata; Johan Bocks gränd – Johan Bockin kuja; Pedar Jalvin tie – Pedar Jalvvi geaidnu.
• natur- och ägonamn som är allmänt kända och viktiga för den lokala orienteringen. Bara om det finns en allmänt brukad översatt eller anpassad motsvarighet på det andra språket skall denna användas för nybildningar (t.ex. Långträskvägen – Pitkäjärventie baserat på de folkligt tillkomna parallellnamnen Långträsket – Pitkäjärvi; likaså Ruupyynoja – Brobybäcken till de folkliga parallellnamnen Broby – Ruupyy) och Pyhäjärventalot – Basejávvri dálut). De här allmänt bekanta och använda namnen betecknar påfallande naturlokaler, t.ex. större backar, sankmarker, sjöar och vattendrag, och är kända bland folk ur vardera språkgruppen.

Om namnet bildas utgående från ett namn som betecknar en föga framträdande terrängpunkt och som förekommer bara på gamla kartor eller är bekant bara inom en liten brukarkrets och dessutom är etymologiskt entydigt kan det tas i bruk också genom översättning, t.ex. Silkesängen > Silkkiniitty som namn på en park i Hagalund i Esbo eller Riåkern > Riihipelto.

Om ett etablerat bebyggelse-, natur- eller personnamn som bara finns på det ena språket och planeras utnyttjas för namngivningen visar sig vara svårhanterligt (t.ex. i fråga om uttalet) kan namngivningen byggas på en helt annan bas, t.ex. Tapiola som motsvarighet till det gamla Hagalund eller paret Gieddimielli – Onnelantörmä. Denna möjlighet bör utnyttjas bara undantagsvis eftersom den inte är den bästa med tanke på identifieringen av orterna.

När man bildar helt nya namn (t.ex. kategorinamn) inom ett tvåspråkigt område skall namnen om möjligt utarbetas parallellt på båda språken eller i nära samarbete med sakkunniga för det andra språket. Om namnförslagen bildas bara på det ena språket och på dettas villkor märker man ofta i efterhand att ett tänkt namn inte kan ges en naturlig översättning. Man kan också bli tvungen att justera den aktuella kategorin eller att avstå från ett planerat namn.

Ge namnskicket inom tidigare obebyggda områden en lokal särprägel genom att ta hänsyn till det lokala namnförrådet, språket, historien och den planerade bebyggelsens karaktär. Om det behövs nya namn inom områden som redan är bebyggda, försök då finna lämpliga lösningar i samråd med dem som bor här och kommer att använda namnen.

Hustavlan ingick i Språkbruk 3/2001

Samuli Aikio, Sirkka Paikkala & Peter Slotte: Anvisningar för namnplanering inom tvåspråkiga områden