Deskriptiva och normativa ordböcker

När frasordboken Svenskt språkbruk kom ut väckte den en viss bestörtning på sina håll här i Finland på grund av att den innehåller så många s.k. finlandismer, också sådana ord och uttryck som den finlandssvenska språkvården uttryckligen avråder ifrån.

Att Svenskt språkbruk redovisar ett så pass stort antal finlandismer hänger samman med att ordboken är deskriptiv, något som explicit deklareras i den inledande presentationen i ordboken. En deskriptiv ordbok beskriver språkbruket, den normerar det inte. Ordboken Svenskt språkbruk dokumenterar alltså helt enkelt vad man kan stöta på i finlandssvenskan med en viss frekvens. Att exempelvis uttrycket lyfta katten på bordet tas upp i ordboken under uppslagsordet katt med etiketten finl. ska inte tolkas som en rekommendation om att urskillningslöst använda uttrycket.

Vi kan jämföra med svordomar och fula ord. Moderna ordböcker (inklusive den normativa Svenska Akademiens ordlista (SAOL) tar ju upp sådana bland uppslagsorden. Det betyder självfallet inte att det i neutral sakprosa är rekommendabelt att skriva eller säga exempelvis "kostnaderna är jävligt höga" eller "alla var ömma i arslet efter ridturen".

Av de mest använda svenska ordböckerna är det bara SAOL som är normativ, och det är närmast i fråga om stavning och böjning av ord som den är normerande. Den nya Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien innehåller också vissa språkrådgivande rutor.

Överlag har ordböcker, både normativa och deskriptiva, angivelser om stilvärde och bruklighet. Det anges – ofta i form av förkortningar – om ett ord eller uttryck är vardagligt, högtidligt, nedsättande, regionalt, fackspråkligt, om det tillhör tekniskt språkbruk, juridiskt språkbruk osv. Angivelserna ger naturligtvis vägledning om normer även om det primära syftet är beskrivande.

En viktig funktion hos ordböcker är också dokumentation av ordförrådet vid en viss tid. Detta gäller också den normativa SAOL. Men man måste komma ihåg att en ordbok aldrig beskriver hela ordförrådet, hur omfattande den än är, utan det handlar alltid om ett urval.

Också tvåspråkiga ordböcker är överlag deskriptiva, i den mån de diskuteras i termerna deskriptiv och normativ. Det är ganska naturligt, för i en tvåspråkig ordbok slår ju användare upp antingen för att få veta vad ett ord eller uttryck på det främmande språket betyder eller för att få veta hur ett visst ord eller uttryck ska översättas till det främmande språket. Det behöver de få veta oavsett graden av normenlighet.