TextversionSuomeksi | Sámás | Romani tšimbaha | Viittomakielellä | In English
Startsida
- + Skriv ut
Institutet för de inhemska språken
 

Mikael Reuter

 

Är jag svensk eller finne?


Artikeln är publicerad i Språket lever! Festskrift till Margareta Westman den 27 mars 1996 utgiven av Svenska språknämnden 1996. Se även en annan, kortare artikel med samma namn av Mikael Reuter.


Minne, jag har tappat mitt minne;
är jag svensk eller finne?
Kommer inte ihåg.

(Ord: Bosse Österberg, melodi: Memory)

 

När jag som föreståndare för den svenska avdelningen inom Forskningscentralen för de inhemska språken i Finland skall skriva en festskriftsartikel till föreståndaren för Svenska språknämndens sekretariat faller det sig naturligt att ta upp frågan om vad ordet svensk egentligen betyder.

 

Tillåt mig börja med en kort presentation av mig själv:

 

Jag är född av svenska föräldrar. Min mor kommer från en svensk familj i Viborg, min far från en svensk familj i Helsingfors med rötter i både Åbo och Nyland. Jag har gått i svensk skola, närmare bestämt Tölö svenska samskola. Jag har varit aktiv i Finlands svenska skolungdomsförbund och medverkat i förbundets tidskrift Svensk ungdom. I dag är jag medlem av bl.a. Svenska litteratursällskapet och Svenska folkskolans vänner. I politiska val har jag alltid röstat på svenska kandidater som representerat antingen svenska folkpartiet eller Finlands svenska arbetarförbund. Jag går ibland på Svenska teatern. För närvarande är jag föreståndare för den svenska avdelningen inom Forskningscentralen för de inhemska språken. På tjänstens vägnar är jag medlem av forskningscentralens svenska språknämnd och dessutom hör jag till både Statsrådets svenska språknämnd och Rundradions svenska språknämnd.

 

En sådan användning av adjektivet svensk är inte på något sätt uppseendeväckande i Finland. Men slår man upp i Svensk ordbok (1986) får man en definition på svensk som inte täcker ett enda av fallen ovan (observera att mina föräldrars anfäder har bott i Finland i många generationer):

1svensk adj. ~t · som har att göra med Sverige el. svenskarna

Också substantivet svensk definieras i ordboken entydigt som ”person från Sverige” – en definition som verkar minst sagt konstig om vi ser till språkbruket i Finland. När statistikerna talar om antalet svenskar i Helsingforsregionen eller när Hufvudstadsbladet av den 15 oktober 1994 i en rubrik meddelar att ”Biljetter finns till svenskarnas Esbofest” är det ingalunda fråga om personer från Sverige.

 

Svensk ordbok är inte ensam om sin uppfattning. T.ex. Illustrerad svensk ordbok (1964) definierar adjektivet svensk så här: ”som tillhör el. utmärker el. härstammar från Sverige”.

 

För all del, visst kan man ju säga att finlandssvenskarna och allt det svenska i Finland ursprungligen härstammar från Sverige, men då får vi gå åtskilliga hundra år tillbaka i historien. Det svenska elementet har varit en integrerad del av Finland sedan 1200-talet.

 

Naturligt nog definieras finsk och finne i ordböckerna på motsvarande sätt. Adjektivet finsk betyder enligt Svensk ordbok ”som har att göra med Finland – spec. som har att göra med det finskspråkiga Finland”. En finne är enligt ordboken en ”person från Finland”, med tillägget att ordet används ”särsk. om finskspråkig person”. Att det finns finska föreningar och finska skolor också i Sverige beaktar ordboken alltså inte – lika lite som att det finns finnar som är födda och uppvuxna i Sverige.

 

Tillbaka till rubrikerna


Två betydelser: nationalitet och språk

När en rikssvensk tidning skriver om ”Munsala i finska Österbotten” eller omtalar Elisabeth Rehn som ”den finska försvarsministern”, tycker vi finlandssvenskar följaktligen oftast att det låter fel. Som vi ser det ligger Munsala tvärtom i svenska Österbotten, alltså i den del av Österbotten där majoriteten av befolkningen talar svenska eller de svenskspråkiga i varje fall utgör en väsentlig del av invånarna. Och vi ser Elisabeth Rehn som en av de två svenska ministrarna i vår regering – de ministrar som förväntas bevaka bl.a. så kallade svenska frågor (med vilket vi alltså inte avser frågor ”som har att göra med Sverige eller svenskarna”).

 

Ett sådant sätt att använda svensk tycks å andra sidan kunna vara svårt att svälja för en rikssvensk. Christer Laurén, professor i svenska i Vasa och tidigare ordförande för svenska språknämnden i Finland, har berättat om den totalt oförstående reaktion som en besökare från Sverige hade när hans värd pekade ut en svensk lågstadieskola i Vasa: svenska lågstadieskolor kan bara finnas i Sverige!

 

Ändå är det uppenbarligen så att bägge parter har rätt på sitt sätt, frånsett att de inte accepterar varandras synsätt. Det är helt enkelt fråga om vilken aspekt man anlägger på det hela.

 

Det förefaller mig alltså ganska klart att svensk och finsk egentligen har två betydelser, som visserligen sammanfaller i de flesta fall, men absolut inte i alla. Den ena betydelsen är den som anges i ordböckerna, alltså den som har med nationstillhörighet att göra. Den andra avser språket: en persons modersmål, det språk på vilket en skola eller institution arbetar, det språk som används i en tidning, en bok, ett radioprogram. Mellan dessa två betydelser finns en semantisk gråzon där betydelsen är relaterad till kultur och traditioner (svenska julseder, tung finsk tango).

 

Sett från svensk (sic!) horisont ligger Munsala alltså i finska Österbotten, det Österbotten som ”har att göra med Finland” eller ”tillhör Finland”. Ur finlandssvensk synvinkel är situationen en annan. För oss träder i sådana fall den språkliga aspekten i förgrunden, och Munsala ligger i svenska Österbotten. Till saken hör ju att det bara finns ett Österbotten, och det ligger i Finland. Annorlunda förhåller det sig med svenska Utö och finska Utö, som ligger på var sin sida av Ålands hav – där kan en sådan precisering vara av nöden, och den är i detta fall oberoende av vilket språk invånarna på Utö talar.

 

Också vi finlandssvenskar laborerar naturligtvis med bägge betydelserna av svensk och finsk, på ett ofta ganska sinnrikt sätt som säkert i många fall bara finländare begriper sig på. Talar vi om svenska folkpartiet (med sammanfattningsaccent) vet vi att det gäller det svenska borgerliga partiet i Finland, medan det svenska folkpartiet med jämnt tryck på bägge orden avser folkpartiet i Sverige. När vi talar om svenska och finska företag kan vi den ena gången avse företag i Sverige och Finland, den andra gången finländska företag med svenska respektive finska som huvudspråk.

Ändå är det förvånansvärt sällan som sådana utsagor är tvetydiga; kontexten är i allmänhet tillräcklig för att lyssnaren/läsaren skall veta vad det är fråga om. Det är bara när rikssvenskar och finlandssvenskar kommunicerar som det ibland uppstår semantiska kollisioner.

 

Ett bra exempel på en sådan semantisk kollision förekom hösten 1994 i ett nummer av Sveriges Radios interna tidning Radiotidningen. I en artikel som handlade om samarbetet mellan de nordiska radiospråkvårdarna nämndes ”den finska modellen att låta varje ny radiomedarbetare få en handbok om hur det talade språket ska låta”, och samma artikel visste berätta att språkvårdsarbetet (för radion) i Finland sköts av ”finska språknämnden”. I bägge fallen var det fråga om den svenska radiospråkvården i Finland: handboken Röst och språk respektive samarbetet mellan Rundradion och den svenska avdelningen inom Forskningscentralen för de inhemska språken (till saken hör att det inom forskningscentralen finns både en finsk och en svensk språknämnd som verkar som rådgivande expertorgan).

 

Men det kan å andra sidan bli ännu värre när rikssvenska journalister försöker skärpa sig för att visa hur svenska de svenska institutionerna i Finland är. Frågan är om inte ett rekord i sitt slag sattes av den journalist som hösten 1994 rapporterade för Dagens Nyheter om stämningarna i Finland inför folkomröstningen om EU-medlemskap, med bl.a. följande mening: ”Följer man folkomröstningsdebatten i tidningarna – inte minst ambitiöst speglad och redovisad i rikssvenska icke finsktalande husorganet Hufvudstadsbladet [min kursivering] – känns mycket igen.”

 

Sammanblandning mellan sverigefinsk och finlandssvensk är inte heller ovanlig i Sverige. När sångerskan Arja Saijonmaa nyligen i DN fick epitetet finlandssvensk kan det förstås ha berott på att journalisten trodde att hon är det – hon har ju faktiskt bl.a. spelat med i finlandssvensk film och teater. Men när vi sommaren 1993 i Expressen kunde läsa om ”finlandssvenske Juho från Tampere”, som var misstänkt för att vara inblandad i Palmemordet, var det nog fråga om ett terminologiskt misstag. En av de springande punkterna var ju faktiskt att han var finskspråkig och hade bott i Sverige. Och heter man Juho och bor i Tammerfors, vilket alltså är stadens officiella namn på svenska, är sannolikheten mycket liten att man är finlandssvensk.

 

Tillbaka till rubrikerna


Svensk och finsk i tidningstext

För att undersöka den faktiska användningen av adjektiven svensk och finsk i Sverige och Finland har jag tittat på ett par stora tidningsmaterial som finns tillgängliga i elektroniskt läsbar form. Det rikssvenska tidningsspråket representeras av en korpus på ca 5 miljoner löpande ord i Dagens Nyheter 1987 (inom språkbanken vid institutionen för svenska i Göteborg), medan det finlandssvenska representeras av ca en miljon löpande ord ur Hufvudstadsbladet och Vasabladet från 1991 (den s.k. FISC-korpusen i Helsingfors). Totalt har jag gått igenom ca 2 500 belägg på adjektivet svensk och ca 400 belägg på finsk i DN och ca 550 belägg på svensk och 170 belägg på finsk i Hbl och Vbl. (Beläggen omfattar också de böjda formerna svenskt, svenska och finskt, finska.)

 

Min hypotes var att det skulle väga tämligen jämnt mellan de två huvudbetydelserna av svensk och finsk i det finlandssvenska materialet, medan betydelsen nationstillhörighet skulle dominera i det rikssvenska materialet.

 

Det visade sig hypotesen stämde ganska bra. Resultatet ger anledning till klara slutsatser om skillnaderna mellan rikssvensk och finlandssvensk användning av svensk och finsk:

 

 

nationstillhörighet

%

språk

%

Hbl och Vbl

svensk

296

55

247

45

finsk

96

60

64

40

DN

svensk

ca 2 500

99

ca 20

1

finsk

ca 330

83

68

17


Som vi ser finns det en markant skillnad mellan det finlandssvenska tidningsmaterialet och DN-materialet. I DN-materialet är betydelsen nationstillhörighet helt dominerande – i fråga om svensk kan man säga att det bara finns några tiotal ströfall där ordet avser språk. I det finlandssvenska materialet däremot är de två betydelserna nästan jämnt representerade, även om betydelsen nationstillhörighet i någon mån överväger också här (i själva verket finns det en liten skillnad mellan tidningarna: de ca 140 beläggen i Vasabladet är jämnt fördelade mellan de två betydelserna).

 

Ett för mig oväntat resultat var att det är svensk och inte finsk som har den största andelen belägg för betydelsen språktillhörighet i det finlandssvenska materialet: 45 % mot 40 % för finsk. Jag hade väntat mig att just finsk skulle vara mer bundet till språket, eftersom vi har ordet finländsk för att beteckna det som allmänt har med Finland att göra. En bidragande orsak – men inte hela förklaringen – är att finsk ingår i ett antal stående uttryck där det inte kan bytas ut mot finländsk. Hela 19 av beläggen ingick t.ex. i uttrycket finska mark. Över ett halvdussin belägg vardera hade också finsk medborgare och finsk tid.

 

Den viktigaste förklaringen torde i varje fall vara att svensk i den språkliga betydelsen är så vanligt i finlandssvenska tidningstexter genom att tidningarna så ofta har orsak att diskutera det som är svenskt i Finland. Beläggen på svensk är tre gånger fler än beläggen på finsk. Och det som är svenskt i Finland är markerat, alltså på sätt och vis avvikande från det ”normala”, som är finskt. Ett särfall av detta är alla namn på organisationer etc. av typen Finlands svenska marthaförbund, svenska folkpartiet, Finlands svenska arbetarförbund, Esbo svenska församling, Österbottens svenska producentförbund. Sådana namn står i själva verket för närmare 90 av beläggen, alltså inemot en tredjedel. Därtill kommer drygt femton belägg på svenska Österbotten. Vidare har de finlandssvenska tidningarna ofta orsak att tala om svenska elever, svenska familjer, svenska skolor osv.

 

I DN utgör finsk i någon mån en parallell till svensk i det finlandssvenska materialet. Både människor och institutioner i Sverige förutsätts vara svenskspråkiga om inget annat sägs, och därför är finsk markerat när det handlar om Sverige. De flesta beläggen på den språkliga betydelsen av finsk i DN handlade om finska föreningar, finska församlingar och finska radio- och TV-program (där det alltså var fråga om själva programmets eller textningens språk).

 

En intressant iakttagelse var att många belägg på finsk och en påfallande stor del av beläggen på svensk i den språkliga betydelsen i DN gällde förhållanden i Finland. Så handlade t.ex. en artikel om den finska och den svenska teatern i Vasa, en annan om en svensk familj i Jakobstad och deras språkliga problem och en tredje om Matti Klinge som svensk historieprofessor i Helsingfors (”Är han då svensk eller finne? Svaret är ja.”). I en ledare inför den finlandssvenska veckan i Stockholm behandlades rentav temat för denna undersökning: ”Våra ordböcker definierar ordet ’svensk’ såsom något ’som har att göra med Sverige’ och det är ytterst förbryllande för en finlandssvensk, som möjligen aldrig varit i Sverige. Här är man van att ställa nationalstatstillhörighet framom språktillhörighet, också när det gäller språket.”

 

Att svensk så sällan explicit har betydelsen ’svenskspråkig’ i DN beror naturligtvis på att den språkliga aspekten normalt inte behöver framhållas. Den som är svensk är svensk, så att säga. Är man inte svensk till språk och ursprunglig nationalitet kallas man i de svenska medierna ”svensk medborgare”, har jag låtit mig berätta.

 

Tillbaka till rubrikerna


Kontexten styr betydelsen

Jag nämnde tidigare att betydelsen av orden svensk och finsk normalt utan svårighet framgår av kontexten. För att demonstrera det skall jag citera några fraser och meningar med de två betydelserna hos svensk i Hufvudstadsbladet och Vasabladet och några exempel på finsk i Dagens Nyheter.


Svensk i Hbl och Vbl

Det råder inte någon tvekan om att svensk i följande exempel används i betydelsen ’som har att göra med Sverige eller svenskarna’:

  • tre svenska FN-soldater
  • kolleger från svenska LO och TCO
  • Greenpeaces finländska och svenska avdelningar
  • fin säsongstart i svenska division I
  • den svenska ekonomin har försvagats
  • svenska målvakten Rolf Riddervall
  • svenska kds gick starkt framåt
  • Frankrike stöder det svenska EG-medlemskapet
  • De svenska raslagarna, som aldrig sträckte sig så långt som till fysisk utrotning, riktades bland annat mot tattare trots att det fanns antropologiska, lingvistiska och genealogiska belägg för att de var av rent svensk härkomst.

Lika klart är det att vi i följande fall har att göra med den språkliga betydelsen:

  • svenska Yle-direktören Bengt Bergman (Yle = Rundradion i Finland)
  • kommunerna i norra svenska Österbotten
  • en av stadens största svenska arbetsplatser med tio anställda
  • ordföranden för skolnämndens svenska avdelning
  • den svenska biträdande stadsdirektören
  • Finlands Cancerförenings svenska patientgrupp

Ibland kan det behövas lite mer kontext för att betydelsen skall klarna. Uttryck som en svensk elev, svensk studiemiljö, svensk journalistutbildning, de svenska kommunerna kunde i och för sig lätt beteckna förhållanden i Sverige, men redan meningen som ram avlägsnar all ambiguitet:

  • Därför kan det gå så att en svensk elev får skjuts, medan en granne som går i finska skolan inte får fri skolskjuts.
  • Helsingfors universitet är det enda av de fyra utbildningsenheterna för tandläkare där svenskspråkiga studerande kan verka i en svensk studiemiljö och ta del av svenska utbildningsdelar genom närheten till den svenska medicinarlinjen, säger Norrback.
  • VN [tidningen Västra Nyland] hade namn om sig att vara en ”journalistskola”, innan vi ännu hade svensk journalistutbildning i Finland.
  • En av de allra minsta försäkringsföreningarna inom de svenska försäkringsföreningarnas förbund finns i Terjärv. --- År 1990 hade de svenska föreningarna en premieintäkt på cirka 64 miljoner mk medan cirka 30 miljoner betalades i ersättningar.
  • Totalt 280 vietnamesiska flyktingar av 2000 i landet har intervjuats, hälften från huvudstadsregionen och resten från övriga delar av landet, bland annat de svenska kommunerna kring Vasa.

Följande fraspar ur Hufvudstadsbladet visar hur vår kunskap om omvärlden gör att vi kan sluta oss till vilken betydelse av svensk som avses, också om vi bara har tillgång till en minimal kontext:

 

a) svenska folkpartiet (Finland)
de svenska moderaterna/svenska kds (Sverige)

 

b) svenska riksdagsgruppen (Finland)
svenska riksdagen (Sverige)

 

c) de svenska radionyheterna (Finland)
de svenska radionyheterna Eko (Sverige)


Finsk i DN

 

Exemplen ur DN visar ett antal olika sätt som finsk används på i rikssvensk press. Eftersom över hälften av exemplen innehåller finsk i den språkliga bemärkelsen är de inte statistiskt representativa, men i övrigt visar de ganska väl vilka olika slags kombinationer som finsk ingår i.

 

Exemplen 1–3 är typiska för ordet i dess nationalitetsbetecknande betydelse. Det talas ofta om finska företag och om finska idrottsmän, sportlag o.dyl. Exempel 2 innehåller en speciell knorr genom att där talas om ”svenska” spelare som uppenbart är finnar bosatta i Sverige.

  1. Nordiska investeringsbanken har beslutat ge Agas finska dotterbolag Oy Aga AB ett lån motsvarande 120 miljoner kronor. Lånet ska finansiera Oy Agas förvärv av aktiemajoriteten i finska Kolsyreindustri AB...
  2. Sex ”svenskar” i finska laget
    Finlands förbundskaptener Pentti Matikainen och Olli Hietanen hämtar inte mindre än sju spelare från svenska elitserien inför Izvestijaturneringen i ishockey i Moskva den 16–22 december. Bland de sju finns inte mindre än fem backar samt anfallsstjärnorna Kari Jalonen och Erkki Laine, båda i elitseriens skyttetopp.
  3. Vi var emellertid inte först vid rundningen utan hade en dansk och en finsk båt före oss, men sedan fick vi en rent otrolig fart på båten och höll ledningen in i mål.

    Exempel 4 kan uppfattas som neutralt – de finska kamraterna är ju både kamrater från Finland och finskspråkiga kamrater. Och den finska tangon i exempel 5 är väl snarast ett mellanting mellan det språkliga och nationstillhörigheten, ett fenomen i den finska kulturen som inte är främmande heller för finlandssvenskarna.
  4. Källängsskolan har haft främmande – hela helgen stannade vänortskamraterna från Postgatans skola i Lohjo, Finland. Redan från början var det full fart på aktiviteterna när Källängsbarnen strålade samman med sina finska kamrater i stora hallen på Bosön.
  5. Suger det i tangotån? Inte efter den virvlande nackknyckande latinamerikanska, utan den finska med vemod i halsgropen, sorgladdade ord om förlorad kärlek och längtan till hemtorvan?

    I de återstående exemplen har finsk klart betydelsen ’finskspråkig’. Observera att 8 och 9 handlar om förhållanden i Finland. Också exempel 7 har anknytning till Finland, eftersom det tidigare i samma text har talats om det svenska biskopsstiftet i Finland
  6. Finsk dag för barn och vuxna på biblioteket på tisdag. Kl 13.30 berättar Mariatta Tongström om finska barnböcker. Kl 18.30 spelar och sjunger Kari Arhimaa visor och kl 19.30 berättar Saila Ekström om dagens finska litteratur.
  7. I Sverige finns Finska församlingen i Stockholm, med kyrka i gamla Bollhuset på Slottsbacken. Dit hör finländare bosatta i Stockholms stift (sedan 1500-talet). Man spanar förgäves efter ett stift eller riksorgan inom Svenska kyrkan för finskt församlingsarbete i Sverige.
  8. Dottern Ulla-Britt har tagit studenten i Jakobstad och klarat det obligatoriska provet i finska. Hennes fästman (det ska bli bröllop till sommaren) är lärare i finska. Sonen Hans-Olof lärde sig finska så att han klarade sig när han en period jobbade på Schaumans cellulosafabrik med många finska arbetskamrater.
  9. Följande exemplen från Sverige revolterar nu även teaterfolket i Vasa mot sina teaterchefer. Vid finlandssvenska Wasa teater anklagas teaterchefen Margit Lindeman för okunnighet och fumlighet. Vid finska stadsteatern anklagas teaterchefen Marja-Leena Haapanen för okunnighet och envälde.

    Det sista exemplet (10) är lite udda. Sjöarna är varken finskspråkiga eller belägna i Finland, men sjönamnen är ursprungligen finska.
  10. I dessa områden finner man också andra ’finska’ sjöar: Jappinen, Kinianen, Rickonen, Kymmen, Kaskotan, Ottopotto, Korronsoppi, Mostikoppi ...

Slutligen skall vi se på tre fraser som tydligt visar att ordvalet beror på från vilken horisont man ser det hela:

  1. Kronoby i svenska Österbotten (Hufvudstadsbladet)
  2. Munsala i finska Österbotten (Dagens Nyheter)
  3. långt uppe i finska Österbotten (Hufvudstadsbladet)

 

Tillbaka till rubrikerna


Erkänn bägge betydelserna

En viktig slutsats som vi kan dra av exemplen i materialet är att båda huvudbetydelserna av nationalitetsord som svensk och finsk måste beaktas och erkännas.

 

Det innebär för det första att ordboksdefinitionerna bör skrivas om så att den språkliga aspekten kommer fram tillräckligt tydligt. Detta gäller inte bara svensk och finsk utan också andra motsvarande nationalitetsord som samtidigt har språklig betydelse, t.ex. estnisk, engelsk, fransk, rysk, tysk. Enligt konventionerna i Svensk ordbok kunde det t.ex. uttryckas med tillägget ”– spec. svenskspråkig”.

 

För det andra innebär det att vi finlandssvenskar måste inse att finsk utifrån Sveriges horisont också kan användas i många av de fall där vi kanske själva ville säga finländsk. I princip bör det emellertid begränsas till att gälla sådant som inte är bundet till språken eller språkgruppernas kultur. Det går alltså bra att tala om finsk formgivning och t.ex. finsk industri, för att inte tala om finska vägar och finska skogar. I vissa fall kan man rentav säga att det i praktiken är obligatoriskt att använda finsk: finska flaggan, finska mark, finsk medborgare, finska armén och Finska viken.

 

Däremot bör vi skilja bl.a. mellan finländsk litteratur (= all litteratur som skrivs i Finland eller av finländare) och finsk litteratur (litteratur på finska, även om den skrivs t.ex. i Sverige av en svensk medborgare), mellan finländska skolor (skolor i Finland) och finska skolor (skolor med finska som undervisningsspråk, även t.ex. i Sverige) samt mellan finländska elever (elever från Finland) och finska elever (elever med finska som modersmål) i en skola i Sverige.

 

Likaså har man ibland behov av att skilja mellan t.ex. finsk och finlandssvensk folkkultur och finska och finlandssvenska julseder, och också i sådana fall behöver vi adjektivet finländsk som övergripande beteckning.

 

Att kalla en svenskspråkig minister i Finlands regering finsk strider till synes mot de här principerna. Ändå kan det kanske försvaras. I sin egenskap av minister är personen i fråga inte finskspråkig eller svenskspråkig och på det sättet jämförbar med t.ex. litteratur eller skolor.

 

Det som ytterligare förtjänar påpekas i sammanhanget är att det finns rätt många fall där både finsk och finländsk kan kännas mindre lämpliga. Då skall vi komma ihåg att vi också har andra utvägar, framför allt omskrivning med ”Finlands” och ”i Finland”: Finlands folk stod enat. Han är en av Finlands största konstnärer genom tiderna. Lagstiftningen i Finland bygger på den svenska rättstraditionen. Utbildningen i Finland är inne i en dynamisk fas.

 

Tillbaka till rubrikerna


Finländare och finne

Frågan om finländsk och finsk kan knappast behandlas utan att man samtidigt tangerar orden finländare och finne. Den korta och enkla versionen är ju att finländare är den övergripande benämningen på personer från Finland, oberoende av språkgruppstillhörighet, medan finnar är personer med finska som modersmål. Det är inte fråga om någon unik distinktion; den närmast till hands liggande parallellen är estländare och ester (på estniska eestimaalased och eestlased).

 

Man kan alltså vara finne utan att bo i eller komma från Finland, vilket förutsätts i de flesta ordboksdefinitionerna. Det finns åtskilliga finnar, inte minst i Sverige, som inte kan sägas vara ”från Finland”. Många är födda i Sverige, kanske av föräldrar som är svenska medborgare. Och tornedalsfinnarna har inte på generationer varit finländare. Det avgörande kriteriet är alltså det finska modersmålet.

 

I och med detta är det också dags att svara på rubrikens fråga. Finne är jag inte, eftersom mitt modersmål är svenska. Däremot är jag svensk i Finland, alltså finlandssvensk, och därmed också finländare. Trots att det närmast på finskt håll har funnits ett visst motstånd mot ordet finländare, vill jag hävda att det snarast bör ses som en symbol för samhörighet. Vi finlandssvenskar tillhör – liksom samerna – en annan språkgrupp än finnarna, men vi hör till samma folk, finländarna. Att det finns många tvåspråkiga som känner sig både som finnar och som finlandssvenskar ändrar inte på den saken.

 

Tillbaka till rubrikerna


Källor

  • Dagens Nyheter ca 10/10 1994
  • FISC, finlandssvensk textkorpus, Helsingfors universitet (Hbl och Vbl 1991)
  • Hufvudstadsbladet 15/10 1994
  • Illustrerad svensk ordbok, Stockholm 1964
  • Radiotidningen, Sveriges Radio, september 1994
  • Språkbanken, Göteborgs universitet (DN 1987)
  • Svensk ordbok, Stockholm 1986

P.S. Sedan artikeln skrevs har den nya Nationalencyklopedins ordbok kommit ut. Ordet finsk har där i princip samma definition som i Svensk ordbok, medan svensk har fått tillägget bet.nyans: spec. som har att göra med svenska: de svenska dialekterna i Finland. Så långt som till att erkänna t.ex. svenska skolor i Finland har man alltså inte vågat gå, och svenskbygderna (även i Finland?) är fortfarande bebodda med ”många svensktalande (emigrerade) personer”. Och i den nya upplagan av Svensk ordbok (1999) är definitionerna desamma som i 1986 års upplaga.

 

 

Tillbaka till rubrikerna


Uppdaterad 7.3.2007

 
Poutapilvi web design Oy