Namnproblem i våra kommuner

”Namnproblem i våra kommuner” ingår i ”Yhteinen nimiympäristömme. Nimisuunnittelun opas” som är en tvåspråkig handbok i ortnamnsplanering utgiven av Forskningscentralen och Finlands Kommunförbund, Helsingfors 1999. Boken fås från Finlands kommunförbund, best.nr 505699. Priset är 180 mk. Artikeln bygger ytterst på artikeln ”Ortnamnsproblem i våra bygder” som ingick i Budkavlen 71/1992 s. 18–36.

 

Ortnamnen är till sin funktion egentligen bara ett slags etiketter som vi människor har satt på olika geografiska objekt. Objekten finns i vår närmiljö eller längre borta. De kan rentav vara platser som namngivarna inte ens har besökt, t.ex. ”haven” på månen. Ortnamn är alltså allt från t.ex. Bastuberget vid vår sommarstuga till Stillhetens hav på månen. Också Långåkersvägen i lantlig ro är ett ortnamn i lika hög grad som Mannerheimvägen mitt i huvudstadens trafikbrus.

 

Frågan om det skall heta Stillhetens hav eller Tystnadens hav väcker inga emotioner hos folk i allmänhet, men när skyltar med misslyckade vägnamn dyker upp vid vår egen husknut reagerar vi. Vi skriver insändare i lokaltidningen, kontaktar kanske kommunen – eller nöjer oss med att muttra för oss själva över de kommunala namnplanerarnas dumma påhitt.

 

Ortnamnen engagerar, i synnerhet ortnamnen i vår närmiljö. När namn som vi har vuxit upp med omformas eller byts ut upplever vi det lätt som ett översåtligt intrång i vår personliga integritet. Då och då blossar det upp debatter i lokalpressen om just sådana här frågor: stavningen av ett visst ortnamn på kartan eller på en vägskylt, nybildade vägnamns bristande förankring i den lokala namntraditionen osv. De i princip sunda reaktionerna visar att ortnamnen är en viktig del av vårt ordförråd, t.o.m. av vår person.

 

Ortnamnen har engagerat också mig i olika sammanhang. I början av 1960-talet gjorde jag mina första uppteckningar av ortnamn, i norra svenska Österbotten, senare också på andra håll. Jag kom efter hand med i arbetet med att kontrollera och komplettera ortnamnsskicket på vår grundkarta, ett arbete som fortfarande pågår. Under en kort period var jag medlem av gatunamnskommittén i Åbo, vilket gav mig de första erfarenheterna av kommunal namnplanering. För närvarande handhar jag den svenska namnvården inom Forskningscentralen för de inhemska språken och ställs nästan varje dag inför olika problem som gäller den kommunala namngivningen. Under de senaste åren har särskilt namngivningen av vägar på landsbygden gett mig och många andra en hel del huvudbry.

 

Tillbaka till rubrikerna

Kommuner och kommundelar

Vad kommunen skall heta finns det lyckligtvis numera rätt sällan orsak att fråga. Annat var det på 1970-talet då sammanslagningen av kommuner kulminerade, vilket gav upphov till flera ortnamnsdebatter. Skulle t.ex. de förenade kommunerna Kronoby, Nedervetil och Terjärv heta Kronoby, Nykronoby, Storkronoby eller t.ex. Kronejärv (vilket faktiskt var ett seriöst förslag)? Skulle det angränsande Gamlakarleby + Karleby kallas Gamlakarleby, Karleby eller Gamla Karleby efter sammanslagningen? Vad skulle det sammanslagna Närpes + Kaskö som var under planering få för ett namn?

 

Det dåtida namnsakkunnigorganet Språkvetenskapliga kommittén inom Svenska litteratursällskapet avrådde konsekvent från nybildningar och rekommenderade i stället att ”huvudkommunens” namn skulle bli namn på den nya enheten, och då helst med kommun som tillägg. På så sätt skulle de traditionella namnens användbarhet och fortlevnad säkerställas.

 

I enlighet namnvårdarnas rekommendation finns Småbönders (en by i det tidigare kommunalt självständiga Terjärv) alltså numera dels i ”Terjärv”, dels i ”Kronoby kommun”; byn finns också i ”Terjärv i Kronoby kommun” – men kanske inte så gärna i ”Kronoby”. Orterna och namnen består, oberoende av om de betecknade områdena får en ny ställning inom den kommunala hierarkin. En tidningsrubrik som ”Efter nyår finns inte Munsala längre” (1974) var alltså i högsta grad missvisande; Munsala finns nog kvar, men inte längre som en självständig kommun eftersom Munsala kommun 1975 uppgick i Nykarleby stad.

 

De namnsakkunnigas kanske inte tillräckligt tydligt uttalade tanke var alltså att man skulle göra skillnad mellan namn på orter och namn på administrativa enheter. Namnhanteringen i dagspressen har tyvärr kommit att följa andra principer. I tidningarna kan man läsa om ”Skaftung i Kristinestad” eller om ”Såka utanför Karleby”, trots att Skaftung i första hand finns i Sideby (som i sin tur numera hör till Kristinestads stad) och Såka i högsta grad finns i Karleby; det var rentav en by i Karleby socken långt innan Gamlakarleby (sedermera centrum i Karleby stad) alls var påtänkt. Det har genom åren förvånat mig att lokalbefolkningen inte protesterar mot massmediernas ogenomtänkta namnbruk. – Den officiella ortnamnsförteckningen Svenska ortnamn i Finland (1984) går på en förnuftig linje. Skaftung anges sålunda vara namn på en ”by i Sideby i Kristinestad” och Såka på en ”by i Karleby stad”.

 

När kommuner förenas kan det ibland inträffa att byar med identiska namn kommer att hänföras till en och samma kommunala enhet. I Kronoby kommun finns det två Norrby och i det förstorade Ekenäs två Björknäs, Svedja och Prästgården (i Ekenäs resp. Tenala). Namnvårdarnas rekommendation är i sådana här fall att namnen inte förändras. Björknäs skall alltså stå kvar på kartorna och på vägskyltarna, vare sig det syftar på Björknäs i Ekenäs eller Björknäs i Tenala. Bara i sådana administrativa sammanhang där absolut entydighet är av nöden, t.ex. i fastighetsregistret, förses namnen – eller det ena av dem – med ett särskiljande tillägg, så att vi får t.ex. Tenala Björknäs och Nedervetils Norrby. På samma sätt har vi ju länge haft de entydiga adresserna Nylands Degerby och Ålands Degerby.

 

Inspirerade av Suomalaisuuden Liitto, som anser att enspråkigt finska kommuner inte skall ha något speciellt namn på svenska, har några kommuner försökt göra sig av med sitt svenska parallellnamn, så t.ex. Limingo i Österbotten. Forskningscentralen för de inhemska språken, som är remissinstans i fråga om ändringar av kommunnamn, har konsekvent avvisat anhållandena om dödförklaring av svenska kommunnamn, bl.a. med hänvisning till namnens betydelse som en del av vår historia. ”Storkyro åker och Limingo äng” lever kvar oberoende av vad någon kommunstyrelse beslutar. Ingen myndighet har heller fullmakt att bestämma vad orter skall kallas på andra språk; vi talar ju om t.ex. Eldslandet och Venedig utan att fråga eldsländarna och venetianerna om lov.

 

Tillbaka till rubrikerna

Kyrkslätt kommun, eller Kyrkslätts?

Namnformerna Tenala Björknäs och Nedervetils Norrby aktualiserar en annan omdebatterad fråga: genitiv av ortnamn. Heter det Kyrkslätt kommun eller Kyrkslätts kommun? På den här punkten är reglerna entydiga: svenska ortnamn på annan konsonant än -s eller -x får genitiv-s i fasta förbindelser, alltså när uttrycket bildar ett nytt namn eller något annat slag av stående benämning. Det bör alltså heta Kyrkslätts kommun, Bromarvs församling, Fagerviks gård, Lappträsks apotek och Övermarks ungdomsförening. ”Bromarf sparbank”, ”Liljendal skyddskår” och ”Solf Andelsmejeri” är historia, både som företeelser och namnbildningar.

 

Om ortnamnet slutar på vokal är emellertid s-lös genitiv det normala när namnet kombineras med ett annat ord och bildar ett nytt namn eller ingår i en stående förbindelse. Det heter som känt Åbo slott, Vasa marsch, Degerby rusthåll, Kotka hamn och Esbo kyrka. När det rör sig om mer tillfälliga förbindelser får också namn på vokal normal genitiv på -s: Nykarlebys författare, Åbos hamnproblem, Eckerös främsta sevärdhet och Esbos kyrkor.

 

Problemet med genitiv av ortnamn bestås ett särskilt avsnitt i Svenska språknämndens ”Svenska skrivregler” (§ 64); det är alltså inte någon specifikt finlandssvensk stötesten. Bland exemplen i boken finns också några finländska: de fasta förbindelserna Kyrkslätts station, Åbo hamn och Borgå å å ena sidan, och det tillfälliga Borgås äldsta invånare å den andra.

 

Tillbaka till rubrikerna

Kartornas ortnamn

Ett återkommande diskussionsämne i tidningarnas insändarspalter är stavningen av ortnamn på kartor av olika slag. Bland våra kartor är grundkartan den viktigaste. Med sina 3 712 blad täcker den hela landet, och tack vare den stora skalan 1:20 000 är den mycket detaljerad och har plats för en mängd ortnamn, såväl riksbekanta namn som namn med en mycket mindre, lokal brukarkrets – sammanlagt några hundratal namn per kartblad.

 

Ortnamnen på grundkartan har sedan länge granskats av Forskningscentralen för de inhemska språken (eller dess föregångare), men de som publicerar olika kartor över vårt land är inte förpliktade att låta kontrollera kartornas namnskick, vilket har sina synliga konsekvenser för de tryckta kartorna.

 

På många håll tycks man uppfatta ortnamnen som en lokal eller rentav personlig angelägenhet. Kartans normaliseringar bedöms gärna som översåtliga ingrepp; ”markägaren har väl rätt att bestämma vad hans område heter och hur namnet skall skrivas” kan det heta. Protesterna gäller för det mesta de högspråkstillnärmade skrivformerna. I stället för kartans Stenbacken vill någon ortsbo ha t.ex. Steinbacka på kartan, ”för så heter det”. Vi namnvårdare kan förstå synpunkten; stället ”heter” ju faktiskt just så bland byborna. Det dialektala ”Steinbacka” är alltså ingen förvrängning av en högspråklig form utan namnets ursprungliga form i den variant av vårt svenska språk som talas på orten.

 

Resonemanget kan verka bestickande men visar sig vid närmare begrundan vara ohållbart och omöjligt att tillämpa i praktiken. Dialekterna har inget skriftspråk, alla tryckta bygdemålsberättelser till trots. De försök som har gjorts att använda mer uttalsenliga skrivformer av ortnamnen, t.ex. inom jakt- och fiskevårdsföreningar, manar knappast till efterföljd. Det här framgår kanske av följande autentiska exempel från Terjärv (med grundkartans normaliseringar inom parentes): Bäcksminne / Bexminne (Bäcksminnet), Finnsvedä (Finnsveden), Furulotn (Furulotten), Kaldviken (Kallviken), Kalvhaga (Kalvhagen), Klubbi (Klubben), Kotabacka (Kåtabacken), Storkäldo (Storkällan).

 

I lokalsamfundet fungerar kanske de dialektpräglade formerna någorlunda, men grundkartan är avsedd att vara riksgiltig, och därför måste också ortnamnen återges i en form som är allmänt gångbar. Namnskicket kan av olika skäl inte bli en återspegling av de skiftande lokala dialekterna.

 

Dialekterna är lokalt förankrade varianter av det svenska språket; de varierar från ort till ort. Det allra första exempelnamnet ovan har motsvarigheter i andra dialekter. Stavning på den lokala dialektens villkor skulle därför också kunna resultera i Steinbackan, Stäinback eller Stenbackan. En viss åker skulle på motsvarande sätt komma att heta t.ex. Heimdsälo, Häimjälon eller Himmgärdån beroende på vilken del av Svenskfinland kartan hänför sig till. Nu står det oberoende av den lokala uttalsvarianten Stenbacken och Hemgärdan på grundkartan. De här skrivformerna är begripliga överallt och borde kunna accepteras också på det lokala planet. På kartan markeras sjöar och vattendrag med grannblå färg vare sig vattnet i verkligheten är blått, grått eller brunt. Likadant är det med ortnamnen; de får på kartan en utformning som är allmänt begriplig.

 

Grundkartans normaliserade namnformer är naturligtvis inte på minsta vis avsedda att reglera det lokala uttalet av namnen. Byborna kan (och skall!) fortsätta att använda de dialektala formerna i sitt dagliga tal, precis som de använder andra dialektala ord och former i sitt talspråk.

 

Vid granskningen av ortnamn i olika sammanhang försöker vi namnvårdare konsekvent avlägsna olämpliga skrivformer, inte bara de dialektpräglade utan också t.ex. dekorativa skrivformer och kvarstående rester av gammalstavning. Det kan gälla stavningar som Westerby, Kalfdahl och Nääs. Former av det här slaget kan för all del sägas vara hävdvunna; ”vi har skrivit så i alla tider”, säger Västerbybon och visar upp gamla handlingar som bevis och hävdar att det moderniserade skrivsättet är ett helgerån eller historieförfalskning. De gamla namnformerna har kanske stort känslovärde för Västerbyborna, men i själva verket vittnar de bara om att vårt svenska språk har stavats på lite olika sätt under årens lopp. Gammalstavning är inte som sådan någonting värdefullt. T.ex. Fänrik Ståls sägner utges sedan länge i nystavat skick, vilket inte gör boken sämre, och ingen läsare uppfattar heller det moderniserade stavsättet som att man hade våldfört sig på Runebergs verk. I likhet med våra litterära klassiker är ortnamnen allmän egendom och måste göras så allmänt tillgängliga som möjligt. Efternamn är däremot privata, och därför kan man heta Löfquist och Oker-Blom utan att någon namnvårdare protesterar.

 

För ortnamnens del måste alltså moderna stavningsprinciper tillämpas. Kalfdahl var en normalform på t.ex. 1600-talet, men Kalvdal är ända sedan 1906 års rättskrivningsreform det enda möjliga skrivsättet – och kommer att så förbli i oöverskådlig tid framöver. Stavsättet är bara ett utanverk, vare sig det handlar om Västerby eller Runeberg. I princip stavas våra svenska ortnamn i enlighet med den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista.

 

De principer som tillämpas vid normaliseringen av ortnamn låter trots allt en hel del av de lokala språkformerna komma till synes. Ord översätts inte. Det heter givetvis Skånpotten och inte ”Smutsgölen” på grundkartan. Det dialektala ”Sjo:rmy:ron” översätts inte utan motsvaras på kartan av Skjormyran; fågelbeteckningen i förleden får alltså en historiskt sett korrekt stavning och efterleden ges normal skriftspråksform (jfr t.ex. uttalsformen ”-grynnon” som blir -grynnan på kartan). Själavekan stöps inte om till ”Sälviken” utan bevaras i oförändrat skick. Vid normaliseringen av namn för grundkartan får de ord som förekommer också i svenskt riksspråk en riksspråklig form.”Stein” blir alltså sten, ”heim” blir hem, ”måsan” blir mossen och ”vi:tjen” viken osv.

 

Också formellt skall uttals- och skrivformerna motsvara varandra, så i ordfogarna bibehålls det lokala systemet: Bäcksängen, Skataviken, Tranuträsket, Aliholmen, Träskesbäcken osv.

 

Inte sällan händer det att namnvårdaren råkar ut för kinkiga gränsfall när han granskar kartans ortnamn. I hur hög grad skall han egentligen tillämpa ett etymologiserande skrivsätt? På den här punkten får ortsbornas uppfattning om namnet vara utslagsgivande. I ett fall som ”Bjärgöun” är det för alla parter uppenbart att namnet består av orden berg och ör; kartformen Bergören är självklar. Däremot vet väl bara namnforskaren att förleden i ”Å:nhålm” återgår på ett ord arn med betydelsen ’örn’. Därför blir kartformen Ånholm (och inte Arn-, och allra minst Örn-). Vägledande vid valet av skrivform är alltså ortsbornas tolkning; om de genomskådar sitt namn så har också den som lägger in namnet på kartan rätt att göra det, dvs. att ge namnet en ”begriplig” skrivform. Ålänningarna vet inte vad ”lang” betyder, vilket däremot t.ex. österbottningarna gör. Därför står det t.ex. Langgrundet på åländska kartor men Långgrundet på österbottniska.

 

Också mer eller mindre fördunklade ortnamn av finskt ursprung (i svenska trakter) skrivs i enlighet med den lokala uttalsformen: Sarjärv (av fi. Saarijärvi), Taralamp (av fi. Tarhalampi), Pjelax (av fi. Pyhälaksi), Vecklot (av fi. Vehkaluoto) osv. På grundkartan rekonstrueras inte de finska ursprungsformerna.

 

Tillbaka till rubrikerna

Särskrivning eller sammanskrivning?

I svenskan sammanskrivs ord som står för enhetliga begrepp. Oftast framgår det av betoningen om man skall sammanskriva eller inte; en grön sak uttalas annorlunda än en grönsak. Ortnamnen står för enhetliga begrepp, men ändå särskrivs vissa namn, ofta just på grundval av betoningen: Ålands hav, Porkala udd, Tölö torg. De här namnen består av en led som i obestämd form är fogad till ett annat ortnamn, och då är regeln absolut: särskrivning skall tillämpas. Om efterleden däremot står i bestämd form brukar namnlederna ofta skrivas ihop: Monåfjärden, Nybyåkrarna, Högbergsgatan. På grundkartan är bruket vacklande; i sydvästra Finland ger kartan Hamnskärs fjärden; på andra håll är sammanskrivning det normala, Hamnskärsfjärden. Oregelbundenheten grundar sig framför allt på lokala skrivtraditioner, och det finns knappast någon orsak att försöka ändra principerna.

 

I den kommunala namngivningen aktualiseras frågan om sär- eller sammanskrivning också då man bildar t.ex. vägnamn med hjälp av personnamn. Namnet på den gata i Stockholm som har namn efter stadens grundläggare är ett klassiskt exempel: Birger Jarlsgatan, Birger jarlsgatan, Birgerjarlsgatan eller Birger Jarls gata? Olika skrivsätt har förekommit och godkänts (eller fördömts): ”en Jarlsgata med förnamnet Birger?” frågar sig Erik Wellander i ”Riktig svenska”. Oklanderlig är egentligen bara typen Birger Jarls gata (eller helst Birger jarls gata; ”jarl” är en titel, inte ett personnamn). Den här typen är att föredra i kommunal namngivning: Mikael Lybecks väg, Runar Schildts gränd, Lotta Svärds backe. När det handlar om riksbekanta personer – eller lokala kändisar – klarar man sig ofta med bara släktnamnet, i synnerhet om det entydigt är ett släktnamn: Sibeliusgränden, Topeliusesplanaden; Bergendahlsstigen, Lundströmsvägen. (Att nöja sig med blotta förnamnet är däremot inte att rekommendera, för när något decennium har förflutit är det kanske ingen som längre vet vilken Hans eller vilken Greta ett vägnamn egentligen är avsett att hedra.)

 

I särskrivna ortnamn skrivs det andra ordet med stor bokstav bara om det som sådant kan uppfattas som ett ortnamn: Östra Kyrkogatan, Norra Hamnskäret, Ålands Degerby. I övriga fall rekommenderas liten bokstav: Lilla torget, Södra leden, Östra centrum, Norrby ringväg.

 

Ett adjektiv som bestämmer ett sammansatt ortnamn hänför sig inte till första sammansättningsleden utan till namnet i dess helhet, så ett namn som Gamla Varvsvägen kan analyseras bara som ’den gamla Varvsvägen, den gamla vägen till Varvet’. Vill man skapa ett namn med den entydiga innebörden ’vägen till Gamla varvet’ måste det få formen Gamlavarvsvägen. Också bland ortnamnen finns det alltså problem med de så kallade förledsbestämningarna; jämför ”varm korvgubbe” och ”begagnad bilförsäljare”.

 

En namngrupp som då och då dyker upp i diskussionen om normalisering av ortnamn är namnen med en tillfogad särskiljande bestämning som Stora, Lilla, Östra, Västra, Yttre, Övre osv. Heter det Väster-Rödsund, Västra Rödsund eller Västerrödsund? Typen Väster-Rödsund var tidigare vanlig. Den förekommer också allmänt på äldre kartor och i lantmäterihandlingar och tycks ha många förespråkare på det lokala planet, men namnvårdarna godkänner numera bara de båda andra typerna (Västra Rödsund eller Västerrödsund).

 

Skrivningen med bindestreck har motsvarigheter i finskan (Keski-Pohjanmaa, Taka-Töölö, Yli-Jepua) men har väl sitt egentliga ursprung i tyskan. I tyskan har man i motsvarande fall skrivit t.ex. Groß-Glockner, Alt-Ötting, Neu-Ruppin, men numera skrivs namnen Großglockner osv., utan bindestreck. Också i svenskan har bindestrecket frångåtts. Vi skriver numera antingen Lillmälö som egentlig sammansättning, eller också särskriver vi: Stora Alören. Det senare alternativet har den förtjänsten att det egentliga namnet framträder tydligare, skrivet för sig och med stor bokstav. Vid sammanskrivning – vilket ligger närmare den dialektala formen med bortfall av slutljudande -a (eller -e) i mindre betonad ställning – syns inte själva namnet lika tydligt.

 

Tillbaka till rubrikerna

De finska parallellnamnen

Det finns olika åsikter om behovet av finska parallellnamn i svenskbygder som har blivit tvåspråkiga. En del av de finska inflyttarna anser av allt att döma att deras ”erövring” bör gälla också ortnamnen. Resultatet har på sina håll blivit ett heltäckande nät av nykonstruerade finska namnmotsvarigheter som gör att bygdens svenska förflutna ligger gömt under ett lager av mer eller mindre talangfullt utformade nyskapade finska namn. De ursprungliga invånarna blir kanske med tiden en minoritet som maktlösa ser sin hembygd förvandlas till oigenkännlighet, inte bara fysiskt. Okänsliga förfinskningar skapar olust och vantrivsel bland de gamla invånarna. I en med tiden finskdominerad trakt innebär namnförfinskningen också en risk för att de ursprungliga svenska namnen reduceras till kufiska namnmotsvarigheter som används alltmer sällan. Namnmiljön förflackas också, t.ex. när Andersböle blir Anttila, Hindersby Heikkilä och Degerträsket Isojärvi. De nyskapade finska namnen förmår inte förändra traktens historia, men de kan förvränga framtida generationers uppfattning om bygdens förflutna.

 

Också om det fortfarande reses krav på heltäckande serier finska namnmotsvarigheter i kommunen (t.ex. i Ingå och Pargas), kan man konstatera att inställningen till de traditionella svenska namnen har blivit mera förståelsefull. Namnplanerare och beslutsfattare har insett att också de svenska namnen är värda att vårdas och bevaras som gångbara namn och som levande vittnesbörd om bygdens förflutna. Man har omsider förstått att många av namnen i oförändrad gestalt är gångbara också i finskan. De uttalssvårigheter som traditionellt har åberopats är kanske mest en fråga om attityder.

 

Den namnpolitik som har bedrivits i många av våra gamla svenskbygder har uppenbara likheter med det kolonialistiska beteende som har kännetecknat européernas annektering av nytt land, då vi i rask takt strödde ut europeiska ortnamn från pol till pol: Nova Scotia, Buenos Aires, Rhodesia, Queensland, Julianehåb, Dronning Mauds land osv. Steget är egentligen ganska kort från Léopoldville och Kaliningrad till Impivaara och Väinämöinen i gammal svenskbygd.

 

I princip skall traditionella ortnamn inte översättas, men i praktiken blir man i vissa fall ändå tvungen att göra det. Det kan t.ex. vara fråga om att ge namn åt ett nyanlagt bostadsområde. Man tar då områdets svenska namn och ”upphöjer” det till bebyggelsenamn men finner att det av någon anledning inte passar för finskt bruk, vare sig som sådant eller genom fonetisk anpassning. Skrammelbacken förefaller kanske av fonetiska skäl vara mindre lämpat för bruk i finskan, och då är det lätt gjort att översätta namnet till t.ex. Kolumäki. Ifall det handlar om att översätta namn med en mycket begränsad brukarkrets, t.ex. ett Lillkärret eller ett Brantberget, är skadan kanske inte så stor; inget historiskt sett särskilt värdefullt eller centralt går förlorat.

 

Givetvis måste de översättningar som undantagsvis görs vara korrekta. För att kunna översätta måste man ha tolkat lederna i originalnamnet korrekt. Jätkäsaari i Helsingfors är ett klassiskt exempel på oriktig översättning. Förleden i det svenska originalnamnet Busholmen är nämligen inte buse (fi. jätkä ’hamnbuse’) utan ett gammalt svenskt ord bus(s)a, som var en beteckning för en medeltida fartygstyp. Ett klassiskt fel som finns i olika delar av vårt land är Pilvijärvi som motsvarighet till Molnträsket. Förled i det svenska namnet är inte moln ’sky’ utan ett gammalt ord med betydelsen ’kvarn’ (bildat till samma rot som mjöl och mala). Också ute i bygderna påträffas liknande exempel bland de nya kommunala vägnamnen. I Munsala finns Myrbacken (som är en onödigt grundlig uppsnyggning av dialektens ”Möubakkan”, Mörbacken skulle ha varit bättre), vars förled är dialektens ord för ’myra’. Den okunnige översättaren har emellertid snickrat till Suomäki ’Kärrbacken’ som finsk motsvarighet. Förleden har alltså felaktigt tolkats som en sankmarksbeteckning. – Så här grova översättningsfel är oförlåtliga i modern namngivning.

 

Osakkunniga översättningar kan splittra serier av samhöriga namn, vilket här skall belysas med ett exempel från Esbo: det gamla svenska Frisans har förfinskats till Friisilä; Frismalmen har getts motsvarigheten Friisinmalmi, Frisberget motsvaras av Friisinkallio – men Frisudden inom samma område har blivit Vapaaniemi på finska. Förleden har alltså tolkats som adjektivet fri = fi. vapaa, och namnet faller på härigenom ut ur den vackra serien.

 

På många håll tycks man inte ha insett vad kommunal tvåspråkighet egentligen har för konsekvenser för ortnamnens del. Att en kommun är tvåspråkig betyder inte att traktens alla ortnamn led för led måste föreligga på båda de officiella språken. Ingen språklag stadgar att de traditionella natur- och bebyggelsenamnen måste översättas för att kommunen skall leva upp till språklagarnas bestämmelser. Folkliga svenska namn som Sandviken, Högholmen, Nyby och Henriksnäs kan alltså bibehållas också i finska sammanhang och som förleder i finska vägnamn, Sandvikintie osv. Bara om de åsyftade platserna av gammalt också har finska namn, t.ex. Hietalahti, Korkeasaari, Uusikylä, Heikinniemi, blir de finska namnen officiella – om kommunen så vill – men med vissa begränsningar. Om t.ex. den gamla gården Henriksnäs marker köps upp av kommunen och byggnadsplaneras kan kommunen bestämma sig för Henriksnäs – Heikinniemi som namn på det planerade bostadsområdet. Om det däremot är fråga om en by med namnet Henriksnäs, tänkt att bestå som by, måste ett eventuellt finskt parallellnamn fastställas av Lantmäteriverket. Handlar det igen om en gård med namnet Henriksnäs så är det innehavaren som bestämmer vad hans fastighet skall heta. Ifall Henriksnäs betecknar en obebyggd udde så står namnet kvar på grundkartan ända till dess att det visar sig att traktens finska invånare kallar stället Heikinniemi – därefter kan det bli aktuellt att trycka två namn på kartan, vilket i sin tur är en fråga för Lantmäteriverket.

 

I Helsingfors infördes i början av seklet, och särskilt på 1920-talet, finska parallellnamn inte bara på stadsdelar och förstadsområden utan också på öar, vikar och sund m.m. utanför den egentliga stadsbebyggelsen. De växande grannkommunerna har i stor utsträckning följt exemplet, men numera intar de en försiktigare hållning: namn översätts bara i nödfall, och i stället försöker man att genom försiktig anpassning ge svåruttalade namn en form som är gångbar också i finskan. Oväntat många ortnamn är som sådana användbara på båda språken. I dag är väl detta fallet i högre grad än tidigare, eftersom EU, skolans språkundervisning och massmedierna börjar göra den finska tungan mindre styv.

 

Kommuner som är ovana vid den nypåkomna tvåspråkigheten har – kanske omedvetet – i sin villrådighet sökt vägledning för sin namnpolitik i huvudstaden, eller för Österbottens del i Vasa, där det sedan länge finns talrika översättningar av samma typ.

 

Också Järnvägen (alltså det nutida ”VR”) som redan i början av 1900-talet genomgick en genomgripande förfinskningsprocess har utan någon som helst sakkunskap producerat serier av finska namn på stationer och hållplatser i svenskbygden, som Anttila (<Andersböle), Karila (<Karlå), Kauniainen (Grankulla), Kaunislahti (Grundsjö; < Fagervik), Kisa (<Leksvall), Kolppi (<Kållby), Pännäinen (<Bennäs) och Tähtelä (<Täkter). En lång rad av Järnvägens amatörmässiga namnskapelser har sedan orterna sedermera har blivit tvåspråkiga fått officiell status också som bebyggelsenamn, genom beslut i kommunerna och godkännande i högre instans.

 

Både Helsingfors, Vasa och Statsjärnvägarna måste utdömas som förebilder för modern namngivning på två språk.

 

Tillbaka till rubrikerna

Vägnamn på två språk

I en del kommuner som nyligen har blivit tvåspråkiga har man av allt att döma missförstått kravet att vägnamnen skall ges också på det andra språket. Att skapa finska paralleller till svenska namn innebär inte att man är tvungen att översätta ortnamn element för element – enligt principen ”hevonen on häst, pappi on präst”. Ett finskt Suurpellontie som namn på vägen till Suurpelto ger inte automatiskt ett svenskt parallellnamn Storåkersvägen, lika litet som ett svenskt Strandhagavägen nödvändigtvis måste resultera i Rantahaantie.

 

De naturligt tillkomna ”parallellnamnen” i områden där svenskt och finskt tidigt har mötts kan vara instruktiva också för en modern namnplanerare. I ett projekt som genomfördes på 1970-talet undersökte några finländska namnforskare det genuina tvåspråkiga namnskicket på skilda punkter längs den gamla språkgränsen mellan svenskt och finskt i vårt land, från Pyttis i sydost till Karleby längst i norr. Undersökningen visade bl.a. att översättning av ortnamn är en ovanlig företeelse i den folkliga namngivningen; fall som Broby > Siltakylä och Mustalaksi > Svartviken är undantag i det naturvuxna namnskicket längs språkgränsen. Mycket vanligare är att ortnamn har lånats som sådana, ibland omformade i enlighet med det låntagande språkets speciella regler: Ruupyy, Mustlax. När det gäller de många namnen där ett annat ortnamn utgör förled, en huvudgrupp bland våra namn, har ”översättning med hjälp av namn” varit det normala tillvägagångssättet. Brobybäcken har alltså inte översatts element för element utan med hjälp av det redan tidigare inlånade och till finskan anpassade lånenamnet Ruupyy. Resultatet har alltså blivit Ruupyynoja. På samma sätt har svenskarna bildat lånenamnet Mustlaxängen av Mustalahdenniittu. Undantagsvis förekommer också folkliga lånenamn som har skapats enligt andra principer, vilket kan ha gett resultat som Mustviken eller Mustlaxviken. Naturligtvis kan en ort också ha fått namn som är helt oberoende av varandra, t.ex. Hemviken och Mustalahti, men då handlar det förstås inte längre om namnlån och växelverkan mellan språkgrupperna.

 

Traditionella svenska ortnamn skall alltså inte översättas mekaniskt när de tas till utgångspunkt för nybildning av finska vägnamn; oftast räcker det med att efterleden i vägnamnet ges på finska och kopplas ihop med en genitivisk form av förleden, så att resultatet blir t.ex. Strandhagantie. Om vägen ifråga leder till ett ställe som heter bara Strandhagen skulle en helöversättning som Rantahaantie dessutom komma att hänga i luften; namnet skulle hänvisa till en ort som inte existerar under detta namn. Bara om t.ex. Strandhagen har ett vedertaget finskt namn Rantahaka, naturligt framvuxet eller fastställt genom beslut i vederbörande organ (t.ex. som namn på ett bostadsområde), skall det tas upp som förled då man bildar den finska vägnamnsparallellen.

 

Mekanisk översättning element för element resulterar lätt i namn som inte fungerar. Ett typiskt exempel är vägnamnet Niinijärventie (motsvarande sv. Bastsjövägen) i Karis. Namnet betecknar en väg till en sjö som av såväl svenskar som finnar kallas Bastsjön. Det underliggande svenska Bastsjövägen är för all del korrekt översatt, element för element, i det finska Niinijärventie men översättningen har ingen förankring i den övriga namnmiljön. Bastsjöntie skulle ha varit en naturlig och fungerande namnmotsvarighet som också kommunens finska namnpurister borde ha kunnat acceptera.

 

Man bör alltså gå annorlunda till väga när man bildar vägnamn utgående från existerande äldre ortnamn än när man gör helt nya konstruktioner med hjälp av språkets vanliga ordförråd. I sådana fall som Stationsvägen eller Bärplockarvägen, där det handlar om nykonstruerade vägnamn som inte bygger på några gamla folkliga ortnamn, har namnplaneraren fria händer att översätta led för led och bilda motsvarigheter som Asemantie och Marjastajantie.

 

När man översätter namnelement till finska är det skäl att komma ihåg att också finskan varierar från region till region och att ett begrepp kan uttryckas olika i olika delar av landet. Om man i t.ex. Österbotten vill översätta bäck är det lämpligare att välja ordet oja – som hör hemma i bl.a. finskösterbottnisk miljö – än puro som har sitt ursprung i östra och mellersta Finland.

 

Tillbaka till rubrikerna

Motiv för vägnamn

Den bästa och naturligaste basen för den officiella namngivningen av vägar är självfallet de existerande, naturligt framvuxna gamla vägnamnen. Genom att ge gamla vägnamn officiell status slipper namnplanerarna många bekymmer. De behöver inte bry sin hjärna med att hitta på nya namn. Namnen är färdigt inarbetade och accepterade, så besvär från kommuninvånarnas sida är knappast att befara. Samtidigt är ett officiellt stadfästande av traditionella vägnamn effektiv namnvård; namn ur den folkliga namnskatten tas tillvara och ges ett nytt liv.

 

Tyvärr begränsas möjligheterna ibland av kravet att det inte får finnas identiska namn inom en och samma kommun. Våra namngivande förfäder strävade inte efter att åstadkomma särpräglade namn, utan det var det vardagliga och naturliga som fungerade bäst i bysamfundet. När namnskatten från skilda byar i en kommun förs ihop i alfabetiska register i ortnamnsarkivens samlingar visar det sig ofta att identiska namn återkommer i by efter by. I skärgårdskommunen Pargas leder många vägar ner till havsstranden, och det har varit naturligt att kalla en sådan väg Strandvägen. Svenska litteratursällskapets ortnamnssamlingar från Pargas visar, föga överraskande, att det inom kommunen finns ett par tiotal vägar som av gammalt har kallats Strandvägen. Vart och ett av namnen har i kanske hundratals år varit entydigt och funktionellt inom sin begränsade brukarkrets. Om det finns bara ett Strandvägen inom en by föreligger ingen risk för förväxling; Strandvägen betecknar vägen ner till byns strand. Dagens Pargas är en stad, och de gamla byarna fungerar inte längre som mer eller mindre självständiga enheter. Namnen i staden som helhet måste vara entydiga; brandkåren måste t.ex. veta vilken ”Strandväg” larmet gäller. Det får alltså finnas bara ett Strandvägen; de övriga ”Strandvägarna” måste heta någonting mer särskiljande. Detta krav innebär ändå inte att vägarna måste få helt nya namn, för ofta kan man i sådana här fall lösa problemet genom att lägga till en särskiljande bestämning och på så sätt bevara de gamla namnen: Söderby Strandväg(en), Norrby Strandväg(en) osv. Det har man gjort i Pargas, och med gott resultat.

 

Den vanligaste och naturligaste namngivningsidén i det folkliga vägnamnsskicket är att ange vart vägen leder; Strandvägen är alltså ’vägen till stranden’ och Norrbyvägen ’vägen till Norrby’. Vägnamn med en förled som innehåller namnet på den ort dit vägen leder är den vanligaste typen också bland de nybildade namnen på vägar på landsbygden.

 

Typen är oproblematisk. Det gäller bara att ge förleden korrekt skrivform och att skarva ihop den med efterleden på bästa möjliga sätt. De kommunala adressnamnen är för det mesta bildade med namn på någorlunda viktiga och kända orter som underlag, namn som finns upptagna på grundkartan eller på något annat sätt har fått en etablerad skrivform. Det här en stabil bas för namngivningen. Det kan ibland vara skäl att också kontrollera namnet i ortnamnsförteckningen Svenska ortnamn i Finland. Förteckningen utgavs 1984 men är fortfarande aktuell. Den upptar över 4 000 centrala finländska ortnamn och har sammanställts i samråd med bl.a. kommunerna och brukar betraktas som normgivande i fråga om stavningen av våra svenska ortnamn.

 

Bland de folkliga vägnamnen dominerar alltså namn med förleder som anger vart vägen leder. Vanligen anges vägens mål med ett ortnamn, men det finns också många Kyrkvägen, Kvarnvägen, Skolvägen, Stadsvägen m.fl., där förleden inte är ett ortnamn.

 

De övriga grupperna är små. I en del namn syftar förleden på företeelser längs vägen (Rödgrindsvägen, Brovägen, Sågbockvägen), på vägens form (Rak-, eller Rätvägen, Ringvägen) eller på varor som har transporterats längs vägen (Mjölvägen, Mjölkvägen, Skörvägen, Kanonvägen, Postvägen). Perifera grupper bland förlederna är ord som betecknar användare (Tattarvägen, Kovägen, Långback-Kalles vintervägen), byggare (Fångvägen) eller byggnadsmaterial (Sandvägen, Lervägen, Cementvägen). Bland de folkliga vägnamnen finns också ett och annat uppkallelsenamn, t.ex. Jorvasvägen i Snappertuna och Mannerheimvägen i Pojo.

 

Tillbaka till rubrikerna

Efterlederna i vägnamnen

När man bildar vägnamn bör man utnyttja möjligheten att variera namnen med hjälp av de många tillbudsstående efterlederna. Alla vägar behöver inte ha namn på just -vägen. En gemensam förled till vilken man fogar varierande men sakligt motiverade efterleder underlättar dessutom orienteringen. En vägstump som tar av från Strandhagavägen kan alltså heta Strandhagagränden, ett avtag som går upp mot en backe Strandhagabrinken. En liten biväg inom området kan heta Strandhagastigen osv. Den gemensamma förleden Strandhaga- håller ihop namnen och lokaliserar dem till just Strandhagen. T.ex. Strandhagastigen är därför en mycket tydligare adress än ett fristående namn som Solbackastigen, bildat till ett namn som ett sommarställe i Strandhagen råkar ha fått i fastighetsregistret – och som kanske bara innehavaren och hans familj känner till. De talrika officiella fastighetsnamnen på grundkartan är ofta olämpliga som underlag för namngivning av vägar.

 

Å andra sidan kan det vara skäl att inte överdriva systemet med en återkommande förled och varierande efterleder, så som det ibland har skett i tätorter med stort behov av namn och begränsad tillgång på användbara naturliga utgångspunkter för namngivningen. En anhopning av namn med en gemensam förled och varierande efterleder gör det kanske lätt att placera orten i stort (”någonstans åt Strandhagen till”) men försvårar närorienteringen eftersom det är så lätt att förväxla efterleder: var det nu Strandhagavägen, Strandhagagränden, Strandhagastråket, Strandhagabacken, Strandhagabrinken eller någonting annat på Strandhaga- det egentligen hette? Taxiresan kan bli dyr.

 

När man vid namngivningen väljer bland de tillbudsstående efterlederna måste man givetvis beakta vägens karaktär. Viktigare genomfartsleder får namn på -vägen, mindre vägar som inte är genomfarter kan heta något på -gränden. Bilfria leder kan få namn på -stigen osv.

 

Vägnamn utan någon särskild vägbetecknande efterled kan också vara funktionella adresser. Tyvärr har man i kommunerna i rätt ringa utsträckning utnyttjat möjligheten att för namngivningen av vägar använda sig av de existerande ortnamnen som sådana, alltså utan att foga till någon speciell vägbeteckning. I synnerhet om namnet har en terrängbetecknande efterled kan det fungera som adressnamn för en någorlunda samlad bebyggelse längs en väg genom området. Exempelvis Prästgårdsbacken 15, Högåsen 14, Långedet 13 och Grundsundet 12 är funktionella och oklanderliga adresser. Också ursprungliga bebyggelsenamn kan brukas på motsvarande sätt, i kombination med husnummer: Mickels, Pellfolk, Snickars, Gammelgård, Grindtorpet osv.; Snickars 125 kan alltså vara en fungerande och behändig adress som dessutom bevarar ett traditionellt namn i oförändrat skick.

 

Däremot bör man vara mera försiktig med nybildningar som saknar terrängbetecknande efterled och inte heller har någon konkret förankring i det gamla kulturlandskapet. Namn som Aspsoppen, Kompassrosen, Sikryssjan och Bodnyckeln anknyter visserligen till ”folkliga” begrepp, vilket var tanken bakom namnen, men de har ingen likhet med våra genuina ortnamn. Inte heller adressnamn som Providentia och Hoppet passar in i det normala vägnamnssystemet, trots sin bakgrund i lokala fartygsnamn. Vägnamn av de här slagen avviker påtagligt från de namnsystem vi är vana vid och uppfattas inte som ”riktiga” adresser. De påminner mer om de fantasifulla gamla kvartersnamnen i Helsingfors och Åbo, namn som ju inte heller används som adresser.

 

Tillbaka till rubrikerna

Sammansättningsfogen

Sedan man har valt förled och efterled för det planerade namnet gäller det att foga ihop dem så korrekt och smidigt som möjligt, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller vägar på landsbygden kan man gärna låta de lokala modellerna vara vägledande och på så sätt få nybildningarna att smälta in i det gamla systemet. Man väljer alltså mellan t.ex. -träsk- och -träskes-, Bäck-, Bäcks- och Bäckes-, -böle- och -böls- i överensstämmelse med det gamla lokala namnskicket. Om det finns ett gammalt Bäcksängen, så är det således lämpligt att också ett nybildat vägnamn med förleden Bäck får -s- i sammansättningsfogen, t.ex. i Bäcksvägen. Ord eller namnelement som i dialekten är kortstaviga (dvs. uttalas med kort vokal + kort konsonant) har visat sig vara svårhanterliga förleder, t.ex. -mossen. Vägnamn som bildas till ortnamn på -mossen kan anslutas till det lokala systemet, så att resultatet blir antingen Långmossvägen eller Långmossavägen ; -mosa- blir för dialektfärgat, -måsa- ger associationer till måsfåglar.

 

I många fall måste man helt enkelt förlita sig på sin språkkänsla. En huvudregel som det kan vara bra att komma ihåg är att sammansättningar av typen rödvinsflaska (sammansättningar till ett tvåledat substantiv) brukar få ett -s- i fogen. Jfr vinflaska men rödvinsflaska, båtfärd men motorbåtsfärd, likaså Kärrvägen – Storkärrsvägen, Åkervägen – Nyåkersvägen, Holmvägen – Furuholmsvägen osv. Ofta finns det också i sådana här fall lokala modeller att bygga på. Heter det t.ex Storrkärrbacken (utan -s-) så kan det motsvarande vägnamnet få formen Storkärrvägen, mot huvudregeln.

 

I våra kommuner finns både Björkhagavägen och Björkhagsvägen, Stenbackvägen, Stenbacksvägen och Stenbackavägen. Från språklig synpunkt är alla namnen korrekta, men om namnet bygger på ett bebyggelsenamn på -haga eller -backa är sammansättning med -a- att föredra: Björkhagavägen (till Björkhaga), Stenbackavägen (till Stenbacka) osv.

 

I dialekterna är bindevokalen ofta beroende av stavelselängden: efter kort stavelse finns det oftast en bindevokal men inte efter lång: Fladagrundet, Hagabacken, Stugugärdan – Nabbgrundet, Källbacken, Kyrkträsket. Vid nybildning av vägnamn kan man gärna knyta an till det gamla lokala systemet: Grundflagavägen, Hästhagabrinken, Storstugustigen – Högnabbvägen, Svartkällstigen (eller Svartkälls-), Kyrkvägen (inte Kyrko-).

 

De många förledsorden på -a har visat sig vara särskilt svårhanterliga. Skall det heta t.ex. Blåklockvägen, Blåklockevägen eller Blåklocksvägen? Det finns många ordtyper bland tänkbara förleder på -a, och de behandlas på varierande sätt, både i allmänspråket och i dialekterna.

 

När enkla ord utgör förled kan de i stort sett behandlas som övriga ordbildningar i svenska språket; modeller hittar man i t.ex. Svenska Akademiens ordlista (SAOL): Gäddvägen, Tunnvägen; Liljevägen, Smedjevägen; Grisselvägen (lämpligare än Grisslevägen, trots SAOL:s grissleägg), Snarvägen (jfr SAOL:s snarfångst). Också Snaruvägen kan rekommenderas, i lantlig miljö; förleden är kortstavig och formen följer en lokal ordbildningsprincip.

 

Förleder som består av sammansatta ord (eller ortnamn) beter sig mera nyckfullt, men den ovan åberopade ”rödvinsflaskan” kan i många fall vara vägledande: Blåsippsvägen, Kolmilsvägen, Rosenbönsvägen, Skolflicksvägen. Efter vokal får vi i allmänspråket ofta ett -e- i fogen: Nyriegränden, Rävlyevägen, Lillkyevägen, men en närmare anslutning till det lokala språkbruket ger de vardagligare Nyrivägen osv. Tendenserna och reglerna går alltså kors och tvärs. När man konstruerar namnen kan man anknyta till den normala ordbildningen (som den finns redovisad i SAOL) eller till det dialektala systemet (enligt den egna språkkänslan, enligt lokala modeller eller så som det finns redovisat i Ordbok över Finlands svenska folkmål). I osäkra fall är det alltid bäst att rådfråga sakkunniga.

 

En allmänt förekommande förledstyp som misshandlas helt i onödan är personbeteckningarna på -are. Bland de traditionella gatunamnen i våra gamla städer finns det många namn med en förled på -are-, Borgmästaregatan, Krukmakaregatan osv., men när det handlar om nyskapelser i lantlig miljö måste vi vara mer tidsenliga och stryka e:et i ordfogen: Svarvarbrinken, Skomakarvägen. Namn som Flygarevägen och Fräsarevägen är anakronismer med en modern yrkesbeteckning och en ålderdomlig ordfog. I Stockholm avskaffades typen Borgmästaregatan redan 1932; numera heter det konsekvent Borgmästargatan osv. Motsvarande rekommenderas också för finländskt bruk, i synnerhet som Fiskargatan, Fräsarvägen osv. stämmer överens med vårt normala språkbruk.

 

Tillbaka till rubrikerna

Adressnamn och namnvård

Den åtgärd som har satt fart på produktionen av adressnamn på landsbygden är Postens rekommendation till kommunerna att förse också vägarna i ”glesbygden” med namn.

 

Rekommendationen gavs i mitten av 1980-talet och har sedermera tagits ad notam av flertalet kommuner; i kommunerna har man gett namn inte bara åt vägarna i kommunens centrum utan också åt alla andra vägar som leder till bebyggda fastigheter. Finlands svenska kommunförbund och Finlands stadsförbund gav 1988 ut ett häfte med anvisningar om ”Adressystem och adresskarta för glesbygdsområden”. Tyngdpunkten ligger på olika tekniska detaljer. Det från kommuninvånarnas synpunkt intressantaste och viktigaste, själva namngivningen, berörs bara flyktigt: ”Namnen skall så väl som möjligt beskriva vägen och området”. Vidare heter det att ”till namnen ansluter sig lokal tradition, historia och hembygdskänsla”. Det senare citatet tyder på att de dåtida kommunala förbunden trots allt var medvetna om att namnen är mer än en teknisk fråga. Man konstaterar också att det kan vara ”skäl att införskaffa utlåtanden om adressystemet av olika instanser”; bland dessa nämns närmast i förbigående den viktigaste: Forskningscentralen för de inhemska språken.

 

På svenskt håll är det bara en del av kommunerna som har utnyttjat möjligheten att få sakkunnig hjälp. Flertalet kommuner har alltså skött namngivningen på egen hand, med bättre eller sämre resultat, beroende på tillgången på lokal kompetens. (Likadant har det sedan länge varit fallet med städerna. Här har man i långa tider ofta agerat helt på egen hand. Redan en bläddring i postnummerkatalogen avslöjar att resultatet ofta är mer än otillfredsställande.)

 

Under de senaste trettio åren har det skrivits en rad kortare eller längre artiklar, och med skiftande infallsvinklar, om den kommunala namnplaneringen. Det mesta har hittills legat gömt i publikationer som inte tycks ha nått dem som arbetar med kommunal namnplanering – eller som har glömts bort. Syftet med den föreliggande samlingen artiklar om ortnamnsplanering och ortnamnsvård är att göra några av de viktigaste artiklarna lättare tillgängliga och att informera de namnansvariga i kommunerna inför den fortsatta namngivningen.

 

Det är lätt att vara efterklok. Vi namnvårdare inser nu att vi borde ha varit aktivare för ett antal år sedan när namngivningen ute på landet satte igång på allvar. Vi borde ha marknadsfört oss effektivare. Men i någon mån ligger nog skulden till att namngivningen så ofta har misslyckats också hos kommunernas centralorganisationer med deras alltför knapphändiga anvisningar i synnerhet när det gäller svensk namngivning och namngivning på två språk.

 

De nya vägnamnen är tänkta att bestå i obegränsad tid. De kommer säkert också att vara de mest lästa av alla de texter som kommunen producerar, och kanske också de mest kritiskt lästa. Skyltarna med adressnamn längs vägarna är ett viktigt drag i kommunens ansikte. De ger t.ex. den tillfällige besökaren ett förstahandsintryck av vad slags kommun han befinner sig i. Namnen och namnformerna bör också därför ägnas största möjliga omsorg och sakkunskap.

 

Vid det första symposiet om ortnamnsvård och ortnamnsplanering, som arrangerades på Hanaholmen 1977, där Nordens ledande ortnamnsexperter medverkade avfattades en resolution om ämnet. Den tål fortfarande citeras: ”Ortnamnen är en viktig del av vår geografiska och kulturella miljö. De identifierar lokaliteter av olika slag och representerar oersättliga kulturella värden med avgörande betydelse för människors hemkänsla och trivsel.

 

Ortnamnsvården är därför ett viktigt samhällsintresse. Samhället måste också ta ansvaret för att den nedärvda namnskatten vårdas och att den nya namngivningen planeras så, att namnförrådet bevarar sin funktionsduglighet och kulturarvet skyddas i ett starkt föränderligt samhälle.

 

I alla de nordiska länderna har samhället inrättat institutioner med uppgift att samla, bearbeta och tillhandahålla ortnamnsmaterial. Institutionernas material och sakkunskap kan och bör utnyttjas av alla instanser som har att behandla frågor om ortnamn.”

  

Tillbaka till rubrikerna

Namngivningen i Kronoby – lärorika misstag

Nu kan man ta del av resultaten av den kommunala namgivningen i form av nya och fina skyltar längs vägarna på landsbygden. Själva skyltningstekniken är oklanderlig, för det är kommunernas tekniska verk som har haft hand om det praktiska utförandet. Tyvärr har också namngivningen ibland skötts av samma verk, och då har det inte alla gånger gått så bra.

 

För egen del har jag kommit att studera namngivningen i Kronoby kommun, som jag har en del personliga anknytningar till. Kommunen består av de tidigare självständiga kommunerna Kronoby, Nedervetil och Terjärv och finns alltså i norra svenska Österbotten. Förhoppningsvis är kommunens nya vägnamnsskick inte representativt för kvaliteten på namngivningen i våra bygder, för i Kronoby har man begått praktiskt taget alla de misstag som överhuvudtaget kan begås. Kommunen kan alltså stå till tjänst med en samling varnande exempel, av vilka jag här skall ta upp ett antal typfall, inte så mycket för att klandra Kronoby som för att med hjälp av ett konkret material uppmärksamgöra namnplanerare på andra håll på typiska problem och fallgropar.

 

Vägnamnen i Kronoby kommun är som sig bör i stor utsträckning bildade till existerande ortnamn, vanligen till namnet på det ställe dit vägen i fråga leder. Tyvärr har man vid namngivningen ofta avvikit från de normaliserade namnformer som grundkartan och ”Svenska ortnamn i Finland” tillhandahåller. Kommunen har t.ex. fastställt vägnamn som Djytihagavägen (trots att grundkartan upptar Gyttjehagen), Djöstasvägen (Göstas), Vestersundsvägen (Västersund), Måsabackvägen (Mossabacken), Pilkkabackavägen (Pilkabacken), Dahlbackavägen (Dalbacken). Som synes är stavningarna än dekorativa och ålderdomliga, än dialektpräglade eller rent osvenska.

 

Dialekten framträder också i form av förleder som Heim-, Båsk- och Lang-. Kommunens bäst kända gamla vägnamn Långtåget har förstörts av en i onödan tillfogad efterled -vägen och av den dialektala förleden Lang-, så nu heter Långtåget Langtågsvägen enligt den kommunala vägskyltningen. (Den folkliga vägbeteckningen tåg, -et har utnyttjats för den kommunala namngivningen i Kronoby, vilket är berömvärt. På andra håll förekommer i enlighet med det lokala systemet tå, -et och rentav tåd, -et).

 

I sammansättningsfogarna i de nya namnen i Kronoby finns det få direkta fel, också om de ibland kunde ha getts en bättre utformning. Likväl passar ett Backavägen inte in i det lokala systemet, inte heller Kyrkovägen. Däremot är både Lillbackavägen (till ett bebyggelsenamn Lillbacka) och Kyrkbackavägen korrekta. Vägnamnet Backebovägen är en riktigt bildad sammansättning, men det underliggande sentida fastighetsnamnet Backebo är ofinländskt i fråga om både bindevokal och efterled. Misslyckade fastighetsnamn kan lämnas åt sitt öde. Det finns ingen orsak ställa ut dem på kommunala namnskyltar.

 

Förlederna på -are har man i Kronoby, liksom i många andra kommuner, valt att skriva med bibehållen slutvokal (Flygarevägen), vilket är både ålderdomligt och främmande för det lokala språkbruket.

Motivvalet i namngivningen kan bara undantagsvis klandras. Dock bör det framhållas att namn på levande personer och verksamma firmor inte skall användas i kommunal namngivning. T.ex. Ranivägen i Terjärv är oförtjänt gratisreklam för en plastfabrik som verkar vid vägen i fråga. Först i efterhand är det möjligt att bedöma vad en person eller ett företag har betytt för orten, och först då – när företaget inte längre finns eller när den åsyftade personen är död – kan man överväga att ta in namnet i den officiella namngivningen.

 

Bland efterlederna förekommer ordet gränd genomgående i formen -gränd: Boholmsgränd, Åminnegränd, Antasgränd, Björkgränd osv. Eftersom alla övriga leder av motsvarande slag står i bestämd form (-vägen, -stigen osv.) borde det också heta -gränden: Boholmsgränden osv. Bland namnen i våra städer är typen -gränd visserligen inte ovanlig, men egentligen hör den hemma i Mellansverige, eftersom den bygger på det gamla mellansvenska uttalet ”gränn” (vilket avser såväl ’gränd’ som ’gränden’, jfr t.ex. Allmänna gränd i Stockholm) – ett uttal som inte förekommer i finlandssvenskan. Namnen på -gränd i våra städer är säkert i grund och botten inspirerade av namnskicket i Stockholm, där just -gränd är allenarådande. För nutida namngivning i stadsmiljö eller i lantlig omgivning kan endast -gränden rekommenderas; -gränd uppfattas som antingen ålderdomligt eller främmande. (Ortnamnen på -plan har en liknande bakgrund (jfr t.ex. Nybroplan i Stockholm), men eftersom formen överensstämmer med vårt språkbruk (”Matchen spelas på sportplan” – dvs. ’sportplanen’) kan den försvaras. För konsekvensens skull, våra vägnamn står ju i regel i bestämd form, är ändå formen -planen att föredra: Stationsplanen, Bussplanen osv.)

 

De fatalaste felen i Kronoby har begåtts vid utformningen av de finska parallellnamnen. I överdrivet nit och på grund av okunskap om hur namnmotsvarigheter skall bildas har man varit mera katolsk än påven och översatt vägnamn mekaniskt, led för led, oberoende av deras skiftande bakgrund. Kommunen har först nyligen blivit tvåspråkig, men man har i flera fall tagit sig för att förfinska sina namn radikalare än t.o.m. en del sedan länge finskdominerade kommuner i huvudstadsregionen.

 

Som jag tidigare har framhållit kan mekanisk ”ordboksöversättning” inte tillämpas när man skapar parallellnamn. Vägen till Seinäjoki kan inte kallas Väggälvsvägen eller vägen till Nurmijärvi Lindsjövägen, lika litet som man på finska kan tala om Liljanlaaksontie eller Pertinkyläntie när man avser vägarna till Liljendal resp. Bertby. Led för led-översättningarna fungerar inte, eftersom vägarna inte leder till några orter ”Väggälven”, ”Liljanlaakso” osv.

 

I Kronoby har man utan att darra på manschetten tagit sig för att översätta månghundraåriga svenska ortnamn för att få ”ordentliga” finska namnskyltar längs vägarna: Kurkipuronraitti (av Tranubäck), Suurjoentie (Storå), Sarjajärventie (Länksjön), Hietikontie (Sandlindan). De här förlederna, Kurkipuro osv., är nykonstruktioner utan något som helst stöd i det levande språkbruket.

 

Å andra sidan har man inte tagit reda på att det för vissa perifera orter faktiskt skulle ha funnits färdiga finska namn, som används i de finska grannkommunerna. Man har inte noterat att Göstas vid gränsen mellan Kronoby och Kaustby heter Kyöstäjä på finska, utan på fri hand konstruerat vägnamnet Kyöstintie som motsvarighet till (det i sin tur oriktiga) Djöstasvägen (för Göstasvägen). Tekniska verket i kommunen har ändå haft reda på att Vibergs i Kaustby heter Viiperi på finska, men man har inte lyckats med den finska motsvarigheten till Vibergsåsen. Namnet har på kommunal försorg återgetts med Viiperinharju, trots att skogsområdet i fråga av gammalt heter Viiperioosi på finska. (Också det lokala språkbruket bör beaktas i namnbildningen; harju betecknar i t.ex. Kaustby steniga backar och passar inte alls ihop med Vibergsåsens flacka momark.)

 

När ett svenskt ortnamn upptas som förled i ett finskt vägnamn får det gentivisk form men det skall inte förändras i något annat avseende, och man bör vara konsekvent. I Kronoby kommun heter det ändå t.ex. Hästbackantie (helt korrekt) men Heimbakankuja (Hembackankuja borde det heta), Väderholmintie men Boholmankuja, Bjonsinraitti (till Bjons) men Biskopinkuja (till Biskops). Svenska namn skall inte stavas om när de tas upp vägnamn på finska; hemmansnamnet Spik blir inte Spiik på finska, som i det kommunala Spiikinkuja.

 

Givetvis måste de svenska och finska vägnamnen i bilda verkliga par, annars bortfaller en av grundförutsättningarna för systemet med parallellnamn. I det naturligt framvuxna namnförrådet finns det en del undantag från detta, eftersom namn kan komma till oberoende av varandra. Svenskar och finnar har ibland benämnt orter var för sig: Åbo och Turku har ingenting gemensamt utom att de betecknar samma ort, inte heller Karleby och Kokkola eller Villnäs och Askainen. Här handlar det emellertid om namn med månghundraåriga anor tillkomna i ett glest befolkat land där kontakterna mellan de två språkgrupperna byggde på helt andra förutsättningar än dem vi har i dagens tvåspråkiga kommuner. De nya kommunala vägnamnen bör i princip vara översättbara led för led vare sig det gäller typen Karlebyvägen – Kokkolantie eller Väderholmsvägen – Väderholmintie. Om namn undantagsvis översätts för att ingå i vägnamn skall de inte stympas eller ges en omskrivande översättning. Typfall från Kronoby är Skarpklubbsvägen – Kumputie och Gammelåvägen – Jokiuomantie. Namnparen haltar.

 

Också namngivningsmotiven bör vara enhetliga vid nybildning av parallellnamn. Som ett exempel på bristande samstämmighet kan för Kronobys del nämnas namnparet Forsnäsgränd – Koskenniemenkuja. Förled i Forsnäsgränd (som borde ha fått formen Forsnäsgränden) är det gamla lokala hemmansnamnet Forsnäs. Koskenniemenkuja (som ser ut som en ordboksöversättning) är däremot ett memorialnamn avsett att hedra den finske författaren V.A. Koskenniemi (vars fennomanske far, som var född på Forsnäs, översatte sitt släktnamn Forsnäs till Koskennniemi). Det svenska Kronoby har knappast någon särskild anledning att hedra den antisvenske och nazianstuckne författaren Koskenniemi; Forsnäsinkuja hade från språklig, saklig och ideologisk synpunkt varit ett lämpligare parallellnamn.

 

Tillbaka till rubrikerna

Slutord

Det adressnamnssystem som nu införs våra kommuner i enlighet med Postens rekommendation har uppenbara fördelar från kommunikationsteknisk synpunkt: ambulansen hittar sin infarkt, den beställda eldningsoljan hamnar i rätt tank osv. Men vägnamnen är mycket mer än adresser. Också entydiga adressnamn kan vara dåliga namn.

 

De nya namnen bygger för det mesta på element ur det genuina ortnamnsförrådet, och därmed har åtminstone en del av vår nedärvda namnskatt fått en tryggad framtid, som element i vägnamn. Men många av de namn som i dag används för att beteckna gårdar, gårdsgrupper och bydelar löper till följd av adressnamnssystemet en växande risk att falla i glömska. Det kan befaras att de efter hand får stryka på foten för nybildade vägnamn och nummer. Också Posten har länge aktivt bidragit till ortnamnsförflackningen: rader av gamla bynamn i namn på postkontor har bytts ut mot namnet på kommunens centralort – i den mån postkontoren alls finns kvar.

 

Resultaten av den kommunala namnplaneringen manifesteras nu i form av namnskyltar längs vägarna. Genom sitt anslående utseende och sin tekniska perfektion ger skyltarna lätt intryck av att namnen är korrekta och slutgiltiga. Men i själva verket är en stor del av de nya vägnamnen bara uttryck för kommunal villrådighet eller inkompetens i hanteringen av ovärderligt kulturgods. Ortnamn måste aktas och vårdas i alla sammanhang, och misslyckade namn på skyltar och kartor kan bytas ut.

© Peter Slotte 1999

 

 

Tillbaka till rubrikerna