Vem bestämmer om vilka namn?
Namn på landskap
Namn på kommuner
Namn på byar
Namn på delar av städer och kommuner
Namn på fastigheter
Namn på vägar
Namn på gator, gränder och parker
Namn på enskilda vägar
Namn på busshållplatser
Namn på skolor och läroanstalter
Namn på postkontor
Namn på järnvägens trafikplatser
Vägskyltningen
Namn på naturobjekt
Sjökortens ortnamn
Sammanfattning av Sirkka Paikkalas artikel ”Nimiarkkitehdit – keitä he ovat?” (”Yhteinen nimiympäristömme. Nimistönsuunnittelun opas”, utg. Finlands Kommunförbund 1999, s. 194–198).
Behovet av ortnamn är enormt, och nya namn skapas hela tiden. Den statliga och kommunala ortnamnsverksamheten är dock mycket splittrad. I Sirkka Paikkalas artikel redogörs kortfattat för hur hanteringen av namn på olika nivåer är organiserad.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på län
Länens namn har senast slagits fast i länsstyrelselagen 10.1.1997: ”I Finland finns följande län: Södra Finlands län, Ålands län, Västra Finlands län, Östra Finlands län, Uleåborgs län och Lapplands län”. Namnen har tillkommit genom inrikesministeriets försorg.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på landskap
Enligt lagen om landskapsindelning (1159/1997) beslutar statsrådet om bl.a. landskapens namn efter att ha hört de berörda förbunden och kommunerna. Inrikesministeriet har 1999 publicerat en förteckning över rekommenderade motsvarigheter till landsskapsnamnen på engelska, tyska och franska.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på kommuner
Enligt lagen om kommunindelning beslutar kommunfullmäktige om kommunens namn. Utlåtande skall inhämtas från Forskningscentralen för de inhemska språken.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på byar
De officiella bynamnen upptas i fastighetsregistret, delvis med föråldrade skrivformer. Sedan 1996 kan lantmäteribyråerna besluta om ändring av bynamn och deras stavning, antingen på eget initiativ eller på ansökan av kommunen (fastighetsregisterlagen, 3 §; 22.11.1996/876). – Dessutom finns det inofficiella namn på tätorter, byar, gårdsgrupper och andra bebyggelser som är i dagligt bruk. De är ofta allmänt vedertagna och finns upptagna på kartorna.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på delar av städer och kommuner
Enligt den nya markanvändnings- och bygglagen (1.1.2000) skall en byggnadsplan innehålla också eventuella namn på kommundelar, byggnadskvarter, gator och allmänna platser. Stads- eller kommunstyrelsen beslutar om namnen på stads- och kommundelar.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på fastigheter
De officiella namnen på fastigheter kommer till i samband med lantmäteriförrättningar. När en tomt avstyckas får ägaren föreslå ett namn för den, annars konstrueras ett godtyckligt namn då fastigheten införs i registret. Registreringen innebär att namnet blir officiellt. Fastighetsnamn kan ändras av lantmäteribyrån på anhållan av ägaren.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på vägar
Namngivningen av vägar på landsbygden ankommer på kommunerna, som också sörjer för skyltningen. Innan ett namn fastställs är det skäl att utreda det traditionella namnbruket och höra invånarna. Invånarna kan besvära sig över misslyckade namn och föreslå förbättringar.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på gator, gränder och parker
En byggnadsplan omfattar också namnen på olika objekt i planen. I flera städer och kommuner finns det en namnkommitté bestående av sakkunniga på olika områden. Några få städer har en heltidsanställd namnplanerare. I många fall har namnplaneringen varit en bisyssla för byggnadsplanerare eller tekniker. Ett namn blir officiellt då byggnadsplanen fastställs. När en plan läggs fram till påseende skall granskningen omfatta också namnen. Namn som redan blivit fastställda kan korrigeras i efterhand, antingen som en teknisk justering eller genom en förändring i stadsplanen. Anmärkningar kan göras av den som är bosatt i kommunen eller på något annat sätt berörs av planen.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på enskilda vägar
Det väghållande väglaget har rätt att bestämma vad vägen skall heta och i samråd med vägdistriktet sätta upp namnskyltar (med vit text på svart botten).
Tillbaka till rubrikerna
Namn på busshållplatser
Namnen på de kommunala busshållplatserna fastställs oftast av kommunens myndighet för kollektivtrafik som ofta också själv utformar namnen.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på skolor och läroanstalter
Namnen på kommunala grundskolor och gymnasier fastslås vanligen av kommunens undervisningsväsen. De ofta kritiserade benämningarna lågstadium och högstadium saknar numera praktisk betydelse. De kan därför avskaffas i de officiella namnen och ersättas med det enkla och tydliga ordet skola. Namnen på läroanstalter av andra slag bestäms oftast av skolans huvudman.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på postkontor
Kommunstyrelsen kan besluta om ändring av namnet på en adressort efter att hos Posten ha försäkrat sig om att ändringen inte är till förfång för postdistributionen. Forskningscentralen för de inhemska språken är Postens remissorgan i språkligt avseende.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på järnvägens trafikplatser
VR-koncernens banförvaltningscentral bestämmer om namnen på järnvägsstationer och hållplatser. VR uppger att man hör de kommunala myndigheterna innan man ger namn åt trafikplatser.
Tillbaka till rubrikerna
Vägskyltningen
Vägverkets centralförvaltning väljer vilka orter man hänvisar till på de blåvita skyltarna längs riks- och stamvägarna. Ifall det inte är självklart om man t.ex. skall välja namnet på en viss kommun eller på dess huvudort tillfrågas kommunen. Skyltningen längs mindre vägar kompletteras av respektive vägdistrikt. Förslag till korrigeringar eller kompletteringar kan inlämnas till vägdistriktet.
Tillbaka till rubrikerna
Namn på naturobjekt
Lantmäteriverkets grundkartor (1:20 000) upptar utom namn på bebyggelser och odlingar en mängd namn på naturobjekt, både land och vatten. Naturnamnen bygger på gammal tradition. De finska kartnamnen har väsentligen insamlats i samband med kartläggningen. För de svenska namnens del har namnsättningen oftast skett med biträde av svenskspråkiga namnforskare. Namnarkivens stora samlingar har utnyttjats för kontroll och komplettering av namnförrådet på grundkartorna. Lantmäteribyråerna svarar för att namnen på grundkartorna är korrekta, och flertalet byråer sänder fortfarande sina kartor till Forskningscentralen för de inhemska språken för kontroll.
Den som lägger märke till onöjaktigheter i fråga om ortnamn på allmänna kartor (placering, skrivform, valet av namn) kan vända sig lantmäteribyrån, som sedan tar ställning till den vidare behandlingen av namnet, på kartan och i lantmäteriets terrängdatabas. Forskningscentralen för de inhemska språken är remissorgan i frågor gällande ortnamn på allmänna kartor.
Också andra kartor upptar naturnamn, t.ex. städernas och kommunernas adress- och turistkartor. Namnen på naturlokaler är muntligt traderad allmän egendom. Kommunerna har ingen befogenhet att ändra dem.
Tillbaka till rubrikerna
Sjökortens ortnamn
Ortnamn inom våra kustområden ingår också på sjökorten: namn på fjärdar, vikar, uddar, grund, öar, holmar och skär. Sjökorten produceras av sjöfartsstyrelsen. I princip skall namnskicket numera motsvara grundkartans, men av gammalt förekommer en del avvikande namnformer. Felaktigheter i namnskicket kan rapporteras till vederbörande lantmäterikontor eller till sjöfartsstyrelsens sjökarteavdelning.
***
Den byggda miljön består av en mängd olika objekt som behöver namn. Grundkartorna upptar sammanlagt cirka en miljon traditionella ortnamn, och dessutom hundratusentals officiellt fastställda namn av annat slag. En del av de nya adressnamnen bygger på traditionella namn på byar, gårdar, åkrar, vägar och naturlokaler, en del är helt nybildade.
En del av namngivningen sker på enskilt initiativ. Många av de namnbehövande objekten hör emellertid till det allmänna, och deras namn är resultat av den offentliga ortnamnsverksamheten. Beslut i namnfrågor bör vara väl övervägda och de bör dokumenteras och vara allmänt tillgängliga. För namngivningen krävs pålitligt källmaterial, t.ex. ett register över officiellt vedertagna och språkgranskade ortnamn.
Eftersom det finns objekt av så många olika slag inom en kommun är namngivningen också splittrad på olika myndigheter. Verksamheten borde koordineras, och det bör slås fast vem som har namngivningsbefogenhet i olika fall. Utan koordinering finns det risk för att namn överlappar varandra eller blir sinsemellan motstridiga. Kunskap om de allmänna principerna för namngivning är en grundförutsättning för ett gott resultat. I problematiska fall bör sakkunniga rådfrågas. Sakkunnigorgan på riksplanet i ortnamnsfrågor är Forskningscentralen för de inhemska språken.
Tillbaka till rubrikerna
