Finska
Finskan hör till den uraliska språkfamiljen, som har två huvudgrenar: de finskugriska språken och de samojediska. Finskan och språken nära besläktade med finskan kallas med ett gemensamt namn för de östersjöfinska språken. Förutom finskan hör karelskan, lydiskan, vepsiskan, votiskan, ingriskan, estniskan, liviskan samt meänkieli (i svenska Tornedalen) och kvänska (i Norge) till de östersjöfinska språken. De samiska språken är avlägset besläktade med finskan.
Finskan är det största östersjöfinska språket och det näststörsta uraliska
språket; endast ungerskan har fler talare. Cirka fem miljoner finländare har
finska som modersmål. Dessutom finns det finskspråkiga i Sverige (ca 300 000 inklusive dem som talar meänkieli), norra
Norge (kanske 12 000 inklusive kvänska), i ryska Karelen och Ingermanland (50 000–100 000)
samt som emigranter i bl.a. USA och Australien.
På samma sätt som i de andra uraliska språken är det typiskt för finskan att grammatiska relationer uttrycks genom att man fogar ändelser och affix till ordstammen. Finskan har (enligt ett av många sätt att räkna) 15 kasus (nominativ, partitiv, genitiv, ackusativ, translativ, essiv, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv). Övriga delar som kan läggas till ordets stam, morfem, är verbens personändelser (tulen ’jag kommer’, tulemme ’vi kommer'), possessivsuffix (kirjasi ’din bok’, talomme ’vårt hus’), enliktiska partiklar (tulethan 'visst kommer du väl', sinäkin 'även du', Timokaan ’inte heller Timo’, onpas ’visst’) och avledningsändelser. Det finns många avledningsändelser i finskan, och det är vanligt att bilda nya ord med hjälp av avledningar (t.ex. kirja ’bok’ > kirjata ’uppteckna’, kirjoittaa ’skriva’, kirjoituttaa ’låta skriva’, kirjoitus ’skrivning’, kirjoitella ’skriva’, kirjoittelu ’skrivande’, kirje ’brev’, kirjava ’broki’, kirjo ’spektrum’, kirjoa ’brodera’).
Finskan uppdelas i olika dialekter. De två huvudgrupperna är de östfinska och västfinska dialekterna. Till östdialekterna hör savolaxdialekterna och de sydostliga dialekterna. Till västdialekterna hör de sydvästfinska dialekterna, de tavastländska dialekterna, de sydösterbottniska dialekterna samt de nordösterbottniska dialekterna.
Det finska skriftspråket är kring femhundra år gammalt. Den äldsta boken på
finska är Mikael Agricolas abc-bok Abckiria från år 1543. Finska hade skrivits
redan tidigare bl.a. för religionsundervisningen, men få av dessa texter är
bevarade. Finskan är indelad i olika perioder. Perioden för äldre finskt
skriftspråk började med Mikael Agricola och slutar vid början av 1800-talet. Under
den perioden skapades grunden för det finska skriftspråket och ortografin, dvs.
stavningen, stabiliserades. Perioden för äldre nufinska varade från 1820-talet
till 1870-talet, och den därpåföljande perioden kan redan kallas den nufinska.
Det äldre finska skriftspråket baserade sig i hög grad på västliga och
sydvästliga dialekter beroende på att Finlands centrum låg i Åbo. När man på
1800-talet började göra finskan till ett kulturspråk för alla samhällsområden
drog man nytta av dialekternas uttrycksfullhet. På det här sättet berikades
skriftspråket med ord och konstruktioner ur de östliga dialekterna.
Man har förutspått att de traditionella dialekterna så småningom kommer att utjämnas och försvinna, men det har ännu inte hänt. Under de senaste åren har dialekternas prestige rentav ökat och man har talat om en ”dialektboom”. Vid sidan av de regionala talspråksvarieterna har det även uppstått olika variteter som beror på talarens ålder eller yrke, situationens stilnivå och andra variabler. Finska modersmålstalare behärskar många av dessa varieter. Förmågan att anpassa sitt språkbruk till olika situationer är en del av att kunna ett språk på modersmålsnivå. Finskan är mångsidigare än den kanske någonsin tidigare har varit.
