Mordvinska språk

Mordvinerna lever utspridda över ett vidsträckt område från Volgas krök och söderut i Ryssland. Sedan 1930-talet har mordvinerna en autonom stat, men endast en knapp tredjedel av mordvinerna bor inom statens gränser. Mordvinerna är ca 1,1 miljoner, men bara 70 % av dem talar ett mordvinskt språk som modersmål.

Mordvinskan är inte ett enhetligt språk, utan det är uppdelat på språken erźa och moksja. Erźa talas av ca 500 000 och moksja av ca 250 000 personer. Språken skiljer sig ungefär lika mycket från varandra som finskan skiljer sig från karelskan. Skillnaderna gäller såväl fonetik, morfologi som vokabulär. De som talar erźa och moksja har inte själva någon gemensam benämning för de två folken; det är bara på andra språk som man talar om mordviner.

Erźa och moksja skildes antagligen åt för ungefär tusen år sedan. Båda språken har blivit starkt influerade av sina turkiska och iranska grannspråk, och senare framför allt av ryskan. Influenserna syns mest i ordförrådet. Det intensiva umgänget med ryssarna och samhällsförändringarna under 1900-talet har lett till att mordvinerna nu allmänt är tvåspråkiga.

De första grammatiska beskrivningarna utkom på 1830-talet: för moksjans del år 1838 och för erźans del år 1839. Under 1800-talet publicerades närmast religiös litteratur på mordvinska språk, och skriftspråket var ännu inte stabilt. De första skönlitterära publikationerna utkom först på 1930-talet. På 1920-talet väcktes frågan om ett gemensamt skriftspråk, men planerna förkastades. I stället började man utveckla två skilda skriftspråk, som båda baserade sig på det kyrilliska alfabetet. Skriftspråken kännetecknas än idag av en viss instabilitet, som delvis beror på att inte ens de bildade klasserna uppfattar erźa eller moksja som sitt viktigaste bruksspråk. Den nationella rörelsen som startade i början av 1990-talet har dock lett till en strävan att återuppliva de egna språken.