Svenska dialekter i Finland

De svenska dialekterna i Finland hör till gruppen östsvenska dialekter. Kärnan i de finlandssvenska dialekterna är det fornsvenska språk som svenska kolonister förde med sig från Mellansverige fr.o.m. 1100-talet. Det talas svenska dialekter i fyra regioner i Finland: Österbotten, Åland, Åboland och Nyland.

Det svenska Österbotten omfattar kustremsan i västra Finland mellan Karleby i norr och Sideby i söder. Tidigare har det också talats svenska dialekter i delar av norra Satakunta. Österbotten indelas i tre mindre dialektområden: norra, mellersta och södra Österbotten. Åland består av dels Fasta Åland, dels skärgårdskommunerna och brukar indelas i dialektområdena västra och östra Åland, medan Åboland omfattar skärgården sydväst om Åbo och indelas i områdena västra och östra Åboland. I Nyland talas det svenska dialekter längs den södra kustremsan mellan Hangö i väster och Pyttis i öster; Nyland indelas i dialektområdena västra, mellersta och östra Nyland. Se kartan för en illustration av de svenska dialektområdena.

Till följd av att de svenska språkområdena i Finland haft ett perifert läge kännetecknas dialekterna av många arkaismer, men samtidigt har talrika novationer genomförts, antingen självständigt eller i anslutning till dialekter i Sverige. Åland bildar en länk mellan de finlandssvenska dialekterna och dialekterna i Uppland och Sörmland. Över Kvarken finns det anknytningar till norrländska dialekter. De svenska dialekterna i Finland har under århundraden levt sida vid sida med finska dialekter. Genom språkkontakt har svenska och finska granndialekter – i synnerhet i form av ordlån – ömsesidigt påverkat varandra.

De svenska dialekterna i Finland kan betecknas som konservativa. De har bibehållit många drag som för Sveriges del påträffas bara i perifera, särskilt i nordliga dialekter. Fornspråkliga diftonger kvarstår i stor utsträckning: stein ’sten’, höi ’hö’, bröut ’bröt’, se karta. I många av dialekterna uttalas g, k, sk ”hårt” framför främre vokal: gära eller göra ’göra’, kärrå ’kärra’, skära, i andra uttalas orden djära, tjärrå, stjära eller med förmjukning som i högspråket, se karta. Fornsvensk stavelsekvantitet har bevarats i flertalet finlandssvenska dialekter, t.ex. fara och viku eller viko ’vecka’ uttalade med kort vokal, drööm och toom med lång vokal, blåått och föödd med lång vokal + lång konsonant. Se kartan.

Mest påfallande bland novationerna är förenklingen av accentsystemet. Bara i västra Nyland upprätthålls motsättningen grav − akut. I övrigt har akut accent förallmänligats. Många novationer har motsvarigheter i dialekter i Sverige, t.ex. ”norrländsk förmjukning” (diitje ’diket’, bättjin ’bäcken’, väddjen ’väggen’), se karta. Också apokope har starkt påverkat dialekterna (int ’inte’, kast ’kasta’, tåm tär stoor gåålan ’de där stora gårdarna’). Apokopen har bidragit till att ordböjningen har förenklats.