Fennougristiskt fältarbete

 

Sirkka Saarinen

Åbo Universitet

 

 

Tillbaka till rubrikerna

Bakgrunden till insamlingen

 

Nationalromantiken på 1800-talet placerade folkens historia i fokus. Detta ledde till att bland annat språk och folkliga traditioner blev föremål för forskning. Uppfattningen att de finsk-ugriska språken är besläktade uppstod i Mellaneuropa på 1700-talet. Särskilt utbredd var idén i Tyskland och i Ungern. Till Finland kom tanken med Henrik Gabriel Porthan, som betonade forskningens betydelse såväl vad gällde släktspråk som finsk tradition. Den systematiska insamlingen av folkdiktning resulterade i nationaleposet Kalevala. Forskningen i finsk-ugriska språk – eller mer omfattande i uralska språk – måste också inledas med materialinsamling. De första finska släktspråksforskarna var Antti Juhana Sjögren (1794–1855) och Matias Aleksanteri Castrén (1813–52), vars forskningsresor finansierades av Vetenskapsakademin i S:t Petersburg. Under den första tiden av autonomin fanns det inte bara rent vetenskapliga, utan också politiska orsaker till Vetenskapsakademins intresse: det finska nationella väckelsen var ännu i det skedet i linje med ryska intressen, eftersom det fick finländarna att vända sig ifrån Sverige och det svenska.

 

 

Tillbaka till rubrikerna

Castréns insamlingsarbete

 

Matias Aleksanteri Castrén kom att bli den uralska språkforskningens grundare i Finland. Castrén var sin tids nationalhjälte, och hans reseskildringar, som publicerades i olika tidningar, gjorde honom känd också utanför de trånga akademiska cirklarna. Under sina forskningsresor (1841–44, 1845–49) hann Castrén besöka alla (även vissa numera utdöda) uralska folk och samla in såväl språkmaterial som uppgifter om folktraditioner. Castrén planerade att ge ut sina väldiga språksamlingar och etnologiska samlingar, men han dog innan han genomföra planerna. Castrén var endast 39 år gammal vid sin död, och han hade just blivit invald som den första professorn i finska vid Kejserliga Alexandersuniversitet.

 

Castrén hade för avsikt att klarlägga det finska folkets forntid och den finska språkfamiljen, att hitta de finska rötterna. Hans verksamhet var förbunden med den nationella väckelsen, och avsikten med hans resor var inte enbart språkvetenskaplig, utan också kulturpolitisk. Det viktigaste vid denna tid var enligt Castrén att rädda det finska språket. Han var skeptisk till aktiv politisk verksamhet, som han uppfattade som en omöjlighet under rådande förhållanden. Castréns övertygelse var att den finska nationalkänslan, fosterlandskärleken, var en absolut förutsättning för nationens bevarande, och att denna kunde väckas genom vetenskapligt arbete, genom forskning i det finska folkets historia. Detta var också avsikten med släktspråksforskningen och forskningen i besläktade folkslag.

 

 

Tillbaka till rubrikerna

Finsk-Ugriska Sällskapets insamlingsverksamhet

 

Castrén kom att bli en förebild för hela den påföljande generationen av fennougrister. En av de viktigaste händelserna på 1800-talet, vad gäller såväl forskningsresor bland besläktade folk som hela fennougristiken, var att Finsk-Ugriska Sällskapet (fi. Suomalais-Ugrilainen Seura) grundades år 1883. Sällskapets huvudsakliga avsikt var att "fortsätta det vetenskapliga arbete, som M.A.Castrén på ett så lysande sätt hade inlett", det vill säga att "främja kännedomen om finsk-ugriska folk genom forskning i deras språk, arkeologi, fornhistoria och etnologi". Till en början ansåg sällskapet att den viktigaste verksamheten var att ordna forskningsresor bland folk som talade uralska språk, för att samla in både språkmaterial och sådant material som kunde belysa folkens historia. Det insamlade materialet skulle sedan publiceras. Detta blev upptakten till ett av de största projekten inom den finska vetenskapshistorien: Under loppet av 30 år skickade sällskapet ut närmare trettio stipendiater på forsknings- och insamlingsresor till folk som talade med finskan besläktade språk. Forskningsresorna gick både till närområdena och till avlägsna områden. Det material som samlades in var oumbärligt för utvecklingen inom finsk-ugristiken  – utan detta material skulle vår kunskap om uraliska språk idag vara otillräcklig. Insamlingsarbetet avbröts på grund av oktoberrevolutionen år 1917 (eller i praktiken redan i och med oroligheterna i Ryssland i början av år 1914). Sedan dess har senare generationers fennougrister – delvis ännu in i vår tid – ägnat sig åt att utforska och publicera det digra materialet, vilket har varit både positivt och negativt för fennougristiken.

 

 

Tillbaka till rubrikerna

Hur gick det fennougristiska insamlingsarbetet till?

 

Finsk-Ugriska Sällskapets stipendiater stannade i regel i flera år på de områden där de samlade material, och de lärde känna det lokala språket och den lokala kulturen grundligt. I vissa fall fanns det knapphändiga ordlistor eller enkla grammatikskisser att utgå ifrån, men i många fall måste forskaren kartlägga språket från grunden. Språkvetenskapen och etnologin hade ännu inte gått skilda vägar, vilket betydde att forskarna i lika stor utsträckning ägnade sig åt insamling av ord och böjningsmönster som åt folklore och beskrivningar av folklivet. Forskarna hade som uppgift att kartlägga samtliga dialekter, och därför stannade de inte på samma plats utan försökte samla material inom så många dialektområden som möjligt. Det insamlade materialet är oersättligt, eftersom det inte finns annat äldre dialektmaterial på dessa språk, och en del av de dialekter som undersöktes för hundra år sedan redan har försvunnit.

 

 

Tillbaka till rubrikerna

Heikki Paasonens och Yrjö Wichmanns insamlingar

 

Heikki Paasonen (1865–1919) forskade mest intensivt i mordvinska (under åren 1889–90). Han gjorde senare en längre resa till Ryssland (1898–1902), under vilken han förutom fortsatt forskning i mordvinska också gjorde anteckningar om mariska (tidigare  benämning tjeremissiska) och chantiska (ostjakiska), samt om de turkiska språken tatariska och tjuvasjiska. Fyra band med mordvinska texter ur Paasonens material har publicerats (Mordwinische Volksdichtung 1938, 1939, 1941, 1947), och under 1990-talet blev äntligen Paasonens mordvinska dialektordbok i sex delar färdig (Mordwinisches Wörterbuch 1990–99). Paasonens chantiska texter har också publicerats i fyra band (H. Paasonens ostjakische Textsammlungen 1980). Hans mariska texter finns utgivna i ett band (Tscheremissische Texte 1939). Dessutom har en ordbok över ostmariska dialekter getts ut (Ost-tscheremissisches Wörterbuch 1948). Samtliga verk är redigerade av senare generationers forskare.

 

Yrjö Wichmann (1868–1932) forskade i udmurtiska (votjakiska) (1891–92, 1894), komi (1901–02) och mariska (1905–06). Verk som baserar sig på hans material är bl.a. Syrjänische Volksdichtung (1916) och Volksdichtung und Volksbräuche der Tscheremissen (1931), som han hann redigera själv. Ordböckerna över permiska språk, Syrjänischer Wortschatz (1942) och Wotjakischer Wortschatz (1987), utkom först efter Wichmanns död, men baserar sig på det material han hade samlat in. Wichmanns samlingar är också den mest centrala källan bakom den tjeremissiska dialektordboken som utarbetas vid Forskningscentralen för de inhemska språken.

 

 

Tillbaka till rubrikerna

Insamling i Sibirien

 

De uralska språk som talas i Sibirien var också föremål för intensiv forskning. K. F. Karjalainen (1871–1919) levde bland chanterna i fyra år (1898–1902). Frukter av hans fältarbete är bland annat två textsamlingar (Südostjakische Textsammlungen 1975, 1997) och den tvådelade ordboken Ostjakisches Wörterbuch (1948). Artturi Kannisto (1874–1943) koncentrerade sig på grundlig forskning i mansiska (voguliska) (1901–06); han besökte varje mansisk familj och genomförde samtidigt folkbokföring bland dem. Hans folkloresamling är utgiven i sju band, (Wogulische Volksdichtung 1951, 1955, 1956, 1958, 1959, 1963, 1980), av vilka det sista bandet är en ordlista till texterna. En vogulisk dialektordbok som baserar sig på hans omfattande lexikaliska material är under arbete vid Forskningscentralen för de inhemska språken.

 

Två mycket olika forskarpersonligheter reste samma år iväg för att undersöka samojedspråk. Toivo Lehtisalo (1887–1962) koncentrerade sig på att undersöka nentsiska (juraksamojediska) (1911–12, 1914). Han hann redigera både sitt eget textmaterial (Juraksamojedische Volksdichtung 1947), material som Castrén lämnat  efter sig (Samojedische Volksdichtung 1940) och en sammanställning av de båda materialen (Samojedische Sprachmaterialien 1960). Dessutom publicerade han en ordbok som baserade sig på det lexikala material han hade samlat in (Juraksamojedisches Wärterbuch 1956). Kai Donner (1888–1935) tog sig an de sydligaste samojedspråken entsiska eller jenisejsamojediska, nganasaniska, selkupiska och kamassiska (1911–13, 1914). Han han publicera en del av det lexikala materialet själv, men hans selkupiska ordbok är fortfarande under arbete. Alla ovannämnda folkloresamlingar är utgivna av Finsk-Ugriska Sällskapet, och ordböckerna ingår i sällskapets Lexica-serie.

 

 

 

Tillbaka till rubrikerna

Reseskildringar

 

Många av Finsk-Ugriska Sällskapets stipendiater har skrivit reseskildringar (bl.a. Donner, Lehtisalo och Karjalainen). I dessa åskådliggörs den dåtida finskugriska verkligheten i Ryssland – en verklighet som forskarna granskade mycket kritiskt, men samtidigt medkännande. I texterna kan man också tydligt skönja förtryckets skugga, omsorgen om det finska språket och finskheten samt känslan av en ödesgemenskap som förenar de finsk-ugriska folken samt de små folkens utsatta situation under en stor nations överhöghet. Den intresserade kan läsa mer om resorna i de reseskildringar som forskarna skickade till Finsk-Ugriska Sällskapet, och som publicerats i sällskapets periodiska skrifter. Tyvärr har insamlarna berättat lite om själva insamlingsarbetet, vilket försvårar tolkningen av folklorematerialet. Frågor som kan uppstå är huruvida till exempel sångerna nedtecknats som de sjungits eller som de skrivits, huruvida refränger har utelämnats eftersom samlaren inte har ansett att de språkligt tillför något nytt och huruvida sångerna förkortats etc.

 

 

Tillbaka till rubrikerna

Publicering av språkmaterialet från och med 1920-talet

 

Under sitt första århundrade utgjordes den finska fennougristiken i stor utsträckning av insamlingsarbete. Då det inte längre var möjligt att samla in material - efter det att Finland blivit självständigt och gränsen till Ryssland, sedermera Sovjetunionen stängts - inriktades energin på forskning och publicering. Under de påföljande decennierna, från och med 1920-talet, publicerades en väldig mängd språkprov och gedigen språkvetenskaplig grundforskning, samt folkloristiska och religionsvetenskapliga undersökningar. Den påföljande generationens fennougrister lärde sig i regel sitt yrke i samband med att de publicerade föregående generations material, och lärde sig på så sätt de språk de undersökte. Därmed blev de också automatiskt dialektologer. Sedan 1990-talet har det åter blivit möjligt att bedriva fältarbete bland östliga finskugriska folk. I själva verket skulle de äldre materialen erbjuda nutida forskare ett intressant jämförelsematerial och möjligheter att undersöka de språkförändringar som har skett under loppet av ungefär hundra år. Tillsvidare har möjligheterna dock knappast utnyttjats alls.

 

Tillbaka till rubrikerna