Språkpolitiskt program
för Forskningscentralen för de inhemska språken

Godkänt av direktionen för Forskningscentralen för de inhemska språken den 16 februari 1998

Arbetsgrupp: Anneli Räikkälä och Mikael Reuter

 

Tillbaka till rubrikerna

Inledning

I den del av Forskningscentralens forskningspolitiska program som gäller språkvård och forskning i dagens språkbruk sägs bl.a. följande: "Avsikten är att bredda verksamheten i riktning mot språkpolitiska frågor, så att det klart framgår hur viktig språkbehärskningen är för ett fungerande samhälle och hur viktigt det är att modersmålet har en stark ställning i skolan. För att öka sitt inflytande skall Forskningscentralen lyfta fram dessa frågor i offentligheten och i högre grad än tidigare använda direkta kontakter."

 

Med språkpolitik har man hittills vanligen förstått verksamhet som har att göra med språkens officiella ställning. T.ex. Suomen kielen perussanakirja definierar det som "politik rörande frågor som hänför sig till olika språks (officiella) ställning i ett flerspråkigt land". I detta program vill vi ge ordet språkpolitik en vidare betydelse. Språkpolitik avser här allt som har att göra med relationen mellan språk och samhälle samt språkforskningens och språkvårdens uppgifter i detta sammanhang.

 

Finlands flerspråkighet är en rikedom för alla våra språks vidkommande. Svenskan förenar vårt land med Sverige och det övriga Norden; en av orsakerna till att vi har ett mångsidigt kulturarv är att finskan och svenskan har levt sida vid sida genom århundraden. Samiskan i sin tur förbinder olika samiska folkgrupper med varandra över riksgränserna och visar dessutom, som ett med finskan besläktat språk, på ett konkret sätt att finskan hör till en större språklig gemenskap. Romerna använder romani både muntligen och skriftligen för sin interna kommunikation och i sina egna tidningar, och språket används också för offentlig information till romerna. Det finländska teckenspråket i dess likartade finska och svenska varianter är en viktig gemensam egendom för de döva i vårt land. Genom sin historia har det nära samhörighet med teckenspråken i Sverige och Estland.

 

I internationellt perspektiv har Finlands officiella tvåspråkighet och utvecklingen av de små minoritetsspråkens ställning ett stort värde för vårt lands anseende. Språkband och språklig släktskap bygger broar både västerut, söderut och österut. För individen innebär tvåspråkigheten i bästa fall tillgång till två kulturer och öppnar dessutom möjligheter att verka inom två språkgemenskaper.

 

När vi här talar om modersmål avser vi i de flesta fall alla de fem nämnda språken. Programmet tar upp språkets betydelse för individen och gemenskapen, språkförhållandena i Finland, Forskningscentralens uppgifter inom språkpolitiken och språkets betydelse för ett fungerande samhälle. Syftet är att inspirera både Forskningscentralens medarbetare och det omgivande samhället till att reflektera över hur viktigt språket är för individen och samhället.

 

Forskningscentralen kan inte själv verka inom alla de uppgiftsområden som berörs i programmet, men den kan lägga fram sina synpunkter och önskemål för en vidare krets av språkbrukare, i synnerhet sådana grupper som påverkar språkets utveckling.

 

Tillbaka till rubrikerna

Individen och språket

Språket utgör basen för människans tänkande och för mänsklig kommunikation. Med språkets hjälp blir människan medveten om sig själv, formar sina uppfattningar och meddelar sig med omgivningen. På det sättet bygger språket upp vår gemensamma värld och vår kultur.

 

Vårt tänkande strukturerar vi uttryckligen med hjälp av modersmålet. Det är på vårt eget modersmål som vi bäst förmår reda ut våra tankar. På vårt eget språk har vi den starkaste språkkänslan, och på vårt eget språk kan vi bäst uttrycka skiftningar och nyanser. För varje människa har modersmålet en djupt personlig betydelse. Modersmålet är också utgångspunkten för inlärning av andra språk. En tvåspråkig person kan ha två modersmål, som båda kan vara lika betydelsefulla för individen och lika nyansrika och effektiva som medel för tanke och kommunikation.

 

Språket är ett socialt fenomen precis som vårt övriga beteende. Det är inte statiskt och enhetligt utan det varierar och förändras. Förutsättningen för att vi skall förstå varandras språk så bra som möjligt är i alla fall att vi dels har tillräckligt omfattande gemensamma referensramar, dels en gemensam uppfattning om språkets betydelseelement och struktur och om formerna för språklig kommunikation. Språket bevarar också vårt gemensamma kulturarv och för det vidare från generation till generation. På det sättet är språket nationens eller språkgemenskapens kollektiva minne.

 

Tillbaka till rubrikerna

Språk och identitet

I Finland – eller åtminstone i det finska Finland – är det vanligt att modersmålet bara ses som ett instrument och att man glömmer dess avgörande betydelse för talarens personlighet och identitet och för hela språkgemenskapens och nationens identitet. All kunskap om det egna språket stärker identiteten, samtidigt som den lär oss att bättre uppskatta vårt modersmål. Kunskapen kan t.ex. omfatta kännedom om språkets släkskapsförhållanden, om utmärkande drag i språkstrukturen, om ordens ålder och ursprung eller om personnamns- och ortnamnstraditioner.

 

Ett centralt mål för hela den verksamhet som bedrivs av Forskningscentralen för de inhemska språken är att inom den språkliga sektorn upprätthålla och främja kulturen och samhällsfunktionerna i Finland. Forskningscentralen fyller denna funktion genom att forska i finska, svenska, samiska, andra med finskan besläktade språk, finländskt teckenspråk och romani, genom att publicera vetenskapliga ordböcker och annan vetenskaplig litteratur om dessa språk och genom att bedriva språkvård i finska, svenska, samiska, romani och teckenspråk.

 

Grundläggande bestämmelser om språkförhållandena i det självständiga Finland togs in i 14 § i regeringsformen av den 17 juli 1919. I sin nuvarande form, efter reformen av grundrättigheterna 1995, lyder paragrafen så här:

 

"Finlands nationalspråk är finska och svenska.

 

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt enahanda grunder.

 

Samerna såsom urfolk samt romerna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Bestämmelser om samernas rätt att använda sitt eget språk hos myndigheterna utfärdas genom lag. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall tryggas genom lag."

Nationalspråkens ställning tryggas av att de används inom offentlig förvaltning och rättskipning. Nationalspråken används än så länge inom så gott som all utbildning och inom näringslivet och andra samhällssektorer. Finskan och svenskan är också officiella språk inom Europeiska unionen. I framtiden kan emellertid deras ställning förändras i den ökande europeiska och internationella integrationen.

 

I ljuset av de publikationer som i dag ges ut på finska, svenska och samiska förefaller de inhemska språkens ställning att vara stark. [T.ex. år 1996 utkom i Finland 10 105 finskspråkiga och 666 svenskspråkiga böcker och 2 333 böcker på andra språk. Mängden tryckt text har klart ökat under de senaste årtiondena: år 1960 publicerades 2 037 finskspråkiga och 224 svenskspråkiga böcker och 232 böcker på andra språk. (Statistisk årsbok 1997). Antalet samiska böcker som gavs ut 1996 var 13–15, av vilka en del hade norsk förläggare. När också massmedierna beaktas kan man konstatera att den offentliga kommunikationen har ökat kontinuerligt.] Men blir de här tryckta publikationerna lästa? En internationell läskunnighetsundersökning som publicerades 1991 visade att framför allt finnarnas men även inlandssvenskarnas läskunnighet låg på toppnivå: de finska skolbarnen var de allra bästa i undersökningen. Vi har förlitat oss på att eftersom alla i Finland kan läsa så gör de det också. En uppföljande undersökning av utvecklingen i Finland på 1990-talet visar emellertid att situationen redan har blivit sämre: läskunnigheten är visserligen fortfarande bra, men det faktiska läsandet har alldeles tydligt minskat, i synnerhet på landsbygden och särskilt bland pojkar. Målet bör i varje fall vara att läskunnigheten inte bara är rent mekanisk utan att den innebär en djupare förmåga att förstå läst text och därmed bli delaktig av äkta språklig kommunikation.

 

Den internationella grupp som 1996 utvärderade den finska språkforskningen i vårt land framhöll i sin slutrapport att såväl det finska språket som finsk språkforskning utgör en absolut förutsättning för den finska kulturens fortsatta existens (Fennistic Research in Finland at the Beginning of the Nineties. Report of the Evaluation Panel. Publications of the Academy of Finland 3/96). Svenskan i sin tur förenar finlandssvenskarna med varandra och utgör för alla finländare en förbindelselänk till vårt lands tidigare historia och till våra grannar i Norden.

 

Tillbaka till rubrikerna

Språkvårdens uppgifter och möjligheter

Utgångspunkten för språkvården är att samhället behöver en gemensam, offentligt normerad språkform, och verksamheten tar sikte på att skapa, upprätthålla och utveckla en sådan språkform. Språkvården har en dubbel uppgift. Det gäller för det första att se till att vi har ett fungerande allmänspråk inom de språk vi vårdar, och för det andra att hjälpa språkgemenskapens medlemmar att använda språket genom att ge dem redskap med vars hjälp de kan lösa sina språkliga problem. Störst är problemen inom teckenspråk och romani, där steget ännu är långt till ett fullt utvecklat allmänspråk.

 

Tillbaka till rubrikerna

Fungerande kommunikation

Den främsta ledstjärnan för språkvården är en fungerande kommunikation: målet är att kommunikationen åtminstone inte skall hindras av språkliga faktorer och att lyssnarens eller läsarens uppmärksamhet inte skall dras från innehållet i det sagda på grund av krångligt eller inkorrekt språk. En av språkvårdens viktigaste samhälleliga uppgifter är därför att främja den språkliga och därmed också den samhälleliga demokratin. De frågor som under olika tider betonas inom språkvården sammanhänger med de värderingar och ideal som är rådande, precis som i all annan samhällelig verksamhet.

 

Till språkvårdens uppgifter hör däremot inte att inbördes rangordna olika genrer inom skriftspråk och talspråk: de har alla sitt berättigande. Dagens språkvård diskuterar helst i andra banor än vad som är rätt och fel, också när det gäller det normerade språket. Det finns och kommer alltid att finnas en språklig variation som sammanhänger med språksituationen, och det är viktigt att alltid beakta syftet med en text och den kontext i vilken den förekommer. I språk som finskan och svenskan, där normerna för allmänspråket är relativt stabila, har språkvården i allt högre grad kommit att inriktas på textuella och strukturella frågor.

 

Skriftspråkets normer präglas av både tradition och utveckling. Även om språket ständigt förändras sker det relativt långsamt, och vi läser utan svårigheter texter skrivna av tidigare generationer. Språkvården kan inte gå i spetsen för utvecklingen, utan den kan bara kodifiera det språkbruk som redan hunnit stabilisera sig. Språkvården kan bl.a. föreslå ersättningsord i stället för oönskade lånord, den kan styra lånordens former så att de anpassar sig till befintliga språkliga mönster och den kan rekommendera att föråldrade normer upphör att gälla.

 

Föremål för språkvården är språkliga element på alla nivåer, från enskilda namn till texter. Utöver de kodifierade rättstavningsreglerna och andra direkta språkriktighetsnormer finns det retoriska och pragmatiska normer som utgår från olika språksituationer och genrer. De utgör inte egentliga preskriptiva normer utan motsvarar språkgemenskapens uppfattning om hur man lämpligen bör uttrycka sig i olika sammanhang. Hit hör t.ex. stilfrågor på både ord- och meningsnivå. Den här typen av normer kan egentligen inte kodifieras, men språkvården kan t.ex. motarbeta att arkaistisk, byråkratisk eller pompös stil – och för den delen också alltför vardaglig stil – används i fel sammanhang.

 

Av Forskningscentralens verksamheter är språkvården den som har den närmaste direkta kontakten med språkbrukarna. Språkvårdarna kommer i sitt arbete i beröring inte bara med språkbrukarnas behov utan också med deras syn på språket och språknormerna. Vissa språkbrukare vill ifrågasätta hela språkvården, medan andra tvärtom tycker att språknormeringen borde skärpas och att språkvårdarna borde fungera som ett slags språkpoliser. I korselden mellan olika krav måste Forskningscentralen finna en egen linje som är realistisk, förnuftig och genomförbar. Språket kan bevara sin funktionalitet som kommunikationsmedel för hela språkgemenskapen bara om det är tillräckligt enhetligt.

 

Sakkunnigorgan för språkvården är enligt förordningen finska, svenska och samiska språknämnden samt språknämnderna för finländskt teckenspråk och romani. Språknämndernas uppgift är att besluta om rekommendationer gällande språkbruket i frågor av principiell eller allmän betydelse. För den praktiska språkvården inom respektive språk svarar i sin tur språkvårdsavdelningen, svenska avdelningen, ordboksavdelningen och forskningsavdelningen. En väsentlig del av det faktaunderlag som språkvården behöver som underlag finns i Forskningscentralens samlingar och arkiv.

 

Tillbaka till rubrikerna

Språkvårdens objekt

Språkvård är en mångsidig företeelse: vård av myndigheternas språk, yttranden i språkliga frågor, språkgranskning, kursverksamhet, telefonrådgivning och i ökande grad också rådgivning via Internet. Information om aktuella språkfrågor sprids genom centralens egna tidskrifter (Kielikello, Språkbruk), nuspråkliga ordböcker (Suomen kilen perussanakirja, Stora finsk-svenska ordboken) och andra publikationer (språkliga handböcker och ordlistor) liksom genom massmedier och webben. Ett av språkvårdens mål är att göra det möjligt för språkbrukarna att själva se analytiskt på sitt språk och att hjälpa dem att själva skaffa sig ökad kunskap om språket.

 

Normativ språkstyrning inriktar sig på det skrivna allmänspråket och på fackspråken och fackterminologin. I all normering måste man beakta att olika språkliga genrer ställer olika språkliga krav: textens funktion styr dess språkliga utformning. Inom skönlitteraturen är den språkliga variationen stor och skall så vara; dagens skönlitteratur är inte föremål för språkvårdande åtgärder i normerande syfte. Också inom massmedierna finns ett brett språkligt spektrum, eftersom t.ex. en tidning innehåller många olika textgenrer. Däremot är det ändamålsenligt att använda ett neutralt och tydligt allmänspråk om syftet är att informera allmänheten och åstadkomma en så klar och entydig text som möjligt. Till den kategorin av texter hör olika institutionaliserade texter som lagtext och andra myndighetstexter, bruksanvisningar, ekonomisk information m.m. Också vetenskaplig kommunikation förutsätter ett korrekt och exakt språkbruk.

 

Talspråket är inte på samma sätt föremål för språkvårdande åtgärder. Däremot finns det genrer av talat språk inom vilka man förväntar sig att talarna använder ett vårdat allmänspråk, t.ex. offentliga föredrag, formella undervisningssituationer och inte minst många typer av program i etermedierna. Inte minst i finskan har det talade språket fjärmat sig från skriftspråket bl.a. i vissa morfologiska avseenden. Forskningscentralen följer utvecklingen i talspråket och tar ställning till om den föranleder några åtgärder från språkvårdens sida. Däremot blandar sig språkvården som myndighet inte i enskilda individers muntliga språkbruk om dessa inte själva ber om råd.

 

Enligt Forskningscentralen för de inhemska språken är det av stor vikt att man allmänt inser hur betydelsefullt det är för ett demokratiskt och välfungerande samhälle att medborgarna har en god språkbehärskning. En förutsättning för detta är att modersmålets ställning i skolan är stark. Forskningscentralen bidrar till att främja språkbehärskningen bland de redan yrkesverksamma bl.a. genom att arrangera språkvårdskurser och ge språkråd per telefon.

 

Det är ingen självklarhet att vi också i fortsättningen kommer att ha ett klart och funktionellt allmänspråk. Språket hotas både av inre och yttre faktorer. Det finns en risk för att kanslispråket och fackspråken fjärmar sig allt mer från det naturliga allmänspråket och för att våra språk utsätts för negativt inflytande framför allt från engelskan. Svenskan i Finland är utsatt för en påverkan från finskan som på sikt kan leda till att finlandssvenskan mer och mer fjärmas från rikssvenskan. Det finska inflytandet ökar i takt med ökande tvåspråkighet om inte den språkliga medvetenheten höjs i hemmen och skolorna. Den språkliga särutvecklingen beror inte så mycket på geografiskt avstånd och riksgränser som på okunskap och kanske rentav negativa attityder mot språkvården. Om tvåspråkigheten främjas medvetet och konsekvent är den till nytta för både individen och samhället, medan en oreflekterad tvåspråkighet kan utgöra ett hot mot det svagare språket. Samiskan som ett språk med få och relativt spridda talare är utsatt för ännu större hot. Trycket från norskan, finskan och svenskan i respektive land hotar inte minst enhetligheten inom den största samiska dialekten, nordsamiskan. Mest utsatt är romani, som löper allvarlig risk att utplånas och upplösas om det inte sätts in kraftåtgärder för att stärka och bevara språket.

 

Ett fungerande allmänspråk är ett grundläggande kulturvärde för nationaliteten och språkgruppen. Allmänspråket måste skyddas bl.a. genom att det bibehålls som skolans och arbetslivets språk. Språkvårdens viktiga roll är här dels att påverka attityderna, dels att ge språkliga rekommendationer och praktisk undervisning. Målet är att såväl språkgemenskapens som den enskilda individens språk skall räcka till för alla situationer. Vi har alla ansvar för att det finns ett fungerande allmänspråk.

 

Tillbaka till rubrikerna

Skolan och språket

Allt som stärker tänkandet är betydelsefullt, speciellt under barn- och ungdomsåren. Därför är det viktigt att barnen under uppväxtåren lever i en så rik språklig miljö som möjligt. Den miljön skapas av modersmålet, det språk på vilket barnet lär sig uppfatta också de finaste skiftningar och tongångar. Modersmålet är också en inkörsport till främmande språk: en god behärskning av modersmålet underlättar inlärningen av nya språk. Därför är det utomordentligt viktigt att modersmålsundervisningen har en stark ställning i skolan. Den ställningen bör stärkas i förhållande till nuläget.

 

Modersmålsundervisningen är grunden för all annan undervisning, eftersom modersmålet utgör grunden för tänkandet. Mätt enligt antalet undervisningstimmar är modersmålets ställning emellertid svag i de finländska skolorna. Antalet lektioner i modersmål och litteratur är mindre hos oss än i de flesta andra länder i Europa. Framför allt gäller detta gymnasiet. Särskilt förödande är modersmålets svaga ställning för samiskan och för svenskan inom finskdominerade områden.

 

I andra västeuropeiska länder har man valt att satsa kraftigt på att ge eleverna en god modersmålsbehärskning i syfte att stärka de nationella värderingarna och elevernas självkänsla. Om man också hos oss vill sträva mot samma mål, bör antalet modersmålstimmar utökas. Det gäller att samla en opinion för att nå detta syfte, och här borde skolan, forskarna, språkvårdarna, föräldrarna m.fl. förena sina krafter. Att ett sådant samarbete kan bära resultat kunde vi erfara när myndigheterna ville göra också modersmålet frivilligt i studentexamen. En stark opinion gjorde att det förslaget togs tillbaka.

 

Alla lärare i skolan ger modeller för hur språket används i olika situationer i tal och skrift. Därför bör modersmålsundervisningen få en starkare ställning också i högskolorna och inte minst i lärarutbildningen inom alla ämnen. De hinder som fortfarande finns för en effektiv undervisning på samiska och teckenspråk i olika läroämnen bör så långt som möjligt avlägsnas. Lärarutbildningen och läromedelsproduktionen för undervisning på teckenspråk och romani bör utvecklas.

 

I dag finns det många barn som börjar i svensk skola med otillräckliga eller obefintliga kunskaper i skolans undervisningsspråk. Klassernas språkliga heterogenitet ställer extra stora krav på lärarna. De förändrade förhållandena bör tas i beaktande i lärarutbildningen. I första hand är det emellertid föräldrarnas sak att se till att barnen redan före skolstarten behärskar svenska så bra att de kan följa undervisningen. En undervisningsform som likaså kräver ny och specialiserad lärarutbildning är språkbadsprogrammen, som börjar i förskolan och fortsätter i grundskolan. Också de programmen leder till att vi får fler tvåspråkiga medborgare.

 

På senare tid har man i Finland i internationaliseringens namn börjat ge undervisning i vissa ämnen eller i hela skolklasser på främmande språk, i huvudsak engelska. Enligt en utredning som utbildningsstyrelsen lät utföra gavs år 1996 undervisning på främmande språk, främst engelska, i sammanlagt 251 skolor. En undersökning av undervisning på främmande språk i yrkesläroanstalter, som utförts av Jyväskylä universitet, visar att närmare 40 % av lärarna ansåg att studieresultaten i de egentliga läroämnena blev svagare än då motsvarande undervisning gavs på modersmålet. Liknande negativa resultat har fåtts vid utvärderingar av undervisning på engelska i Sverige.

 

Undervisning på engelska i enskilda skolämnen har getts särskilt i orienteringsämnen och matematiska ämnen. Det borde vara en självklarhet att undervisning på engelska i t.ex. geografi i så fall bör ges av en lärare som behärskar engelska på modersmålsnivå. Samtidigt bör man se till att facktermerna ges också på elevernas modersmål för att dessa i framtiden skall kunna diskutera ämnesinnehållet på sitt eget språk. Undervisning på dålig engelska gagnar ingen: den utgör ett hot mot allmänbildningen och modersmålsbehärskningen och förbättrar knappast heller kunskaperna i engelska. Språket förlorar i precision och uttrycksfullhet. Problemet är inte att eleverna får undervisning på främmande språk, utan att de inte får undervisning på sitt modersmål. Den konkurrenssituation som möjliggörs av de nya skollagarna borde inte få fördunkla skolans basuppgift. Skolorna bör konkurrera snarare med nivån på den undervisning som ges på modersmålet än genom att erbjuda undervisning på främmande språk.

 

Tillbaka till rubrikerna

Forskningens och vetenskapens språk

Den som sysslar med vetenskap måste ha kontakt med utländska forskare och kunna samarbeta med forskare och forskargrupper som företräder andra språk. Detta är ett livsvillkor på många områden, i synnerhet inom teknik, naturvetenskap och ekonomisk vetenskap. Under de senaste åren har därför undervisning på främmande språk ökat avsevärt vid våra universitet och särskilda utbildningsprogram på engelska har introducerats. Det är dock av största vikt att forskningen och utbildningen på modersmålet inte inom någon vetenskapsgren inskränks till bara basnivån. Högskolestudenter måste behärska sitt modersmål väl för att kunna uttrycka sig på andra språk. Den som inte kan skriva vetenskaplig text på sitt eget modersmål kan det inte heller på ett främmande språk.

 

Internationaliseringen får inte användas som argument för att inskränka användningen av modersmålet inom vetenskap och forskning. Om finska forskare bara använder ett främmande språk, vanligen engelska, i sin muntliga och skriftliga vetenskapliga kommunikation, leder detta till att såväl publikationsverksamheten som den vetenskapliga debatten på modersmålet släpar efter i utvecklingen. Det är särskilt den medvetna utvecklingen av den vetenskapliga terminologin på modersmålet som blir lidande, och detta inverkar också på den högsta undervisningen: det finns inte längre ord för att beskriva den vetenskapliga utvecklingen och nya fenomen på det egna språket. Också i Sverige och Norge hyser man liknande bekymmer över situationen. När det gäller samiska och i synnerhet teckenspråk och romani är mycket av det grundläggande terminologiska arbetet ännu ogjort.

 

Det är nödvändigt att den finska fackterminologin ständigt utvecklas och att svensk terminologi införs från Sverige och etableras i finlandssvenskan. Modersmålet måste kunna användas från första början inom alla vetenskapsgrenar. Endast så kan begreppsbildningen byggas upp. Annars finns det risk för att den höga bildningsnivån bland allmänheten inte kan upprätthållas, att skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper växer och vi återgår till läget på 1800-talet. Modersmålet måste kunna användas också för att informera om vetenskap och för att popularisera vetenskapens resultat, liksom för samhällspolitisk debatt i t.ex. miljöfrågor. Därför är också det terminologiska samarbetet mellan Forskningscentralen och Centralen för Teknisk Terminologi så viktigt.

 

Läkarvetenskapen är ett gott exempel på hur nödvändigt det är att behärska såväl fackspråk som allmänspråk. En läkare kan inte samtala med sina patienter om han eller hon inte behärskar deras språk. Det har lagts ned mycket arbete på att skapa en medicinsk terminologi på finska. Modersmålets betydelse har av tradition varit stark också i läkarnas utbildning: till skillnad från studenterna inom många andra fack kan medicinestuderandena läsa de grundläggande verken inom sitt eget område på finska.

 

Publikationer på främmande språk har olika ställning inom olika vetenskapsgrenar. När det gäller de så kallade hårda vetenskaperna, främst teknik, naturvetenskap och ekonomi, där innehållet är gemensamt överallt i världen, är det naturligt och viktigt att forskningsresultaten med hjälp av ett gemensamt språk snabbt når ut till alla och kan utnyttjas i hela världen. Inom vissa branscher, till exempel de s.k. nationella vetenskaperna och den finländska juridiken, är det däremot naturligast att använda finska eller svenska i publikationerna. Här kan man ju räkna med läsare också utanför forskarnas trånga krets.

 

Det är fel att tro att ett främmande språk i sig gör någon mer sakkunnig. Ett särskilt expertspråk är odemokratiskt: den som äger språket har också makten. Experterna måste klara av att hålla de olika språkformerna åtskils och använda olika språk i olika sammanhang. Om sin egen vetenskap måste man kunna tala och skriva också på sitt modersmål.

 

Tillbaka till rubrikerna

Massmediernas språk

Att massmedierna påverkar språkutvecklingen kan knappast ifrågasättas. Tidningarna och tidskrifterna för vidare de skriftspråkliga normtraditionerna och utvecklar samtidigt skriftspråket. Medierna får en stor del av sitt nyhetsmaterial på främmande språk, och mycket av det som står i tidningarna är direkta eller indirekta översättningar. Journalisterna har därför ett stort ansvar för hur nya företeelser presenteras på våra språk. Massmediernas språkliga inflytande baserar sig inte minst på att de numera på ett eller annat sätt når praktiskt taget alla språkbrukare.

 

Språket i massmedierna erbjuder både goda och mindre goda modeller. Vi har all rätt att vänta oss att journalisterna på både tidningar, radio och tv behärskar språket på en avancerad nivå och har förmåga att välja den språkform som lämpar sig för situationen. Fullödig modersmålsbehärskning är en viktig del av journalistens yrkeskunskap. Den behärskningen bör också omfatta kunskap om den språkliga kulturen, t.ex. kännedom om stående talesätt och citat ur litteraturen och förmåga att använda språkliga bilder.

 

Modersmålet är ett av de viktigaste ämnena i fortbildningen för journalister. Åtminstone de största tidningarna borde få språkvårdsutbildning baserad på de egna texterna, och handböcker i språkvårdsfrågor bör finnas på alla redaktioner. En stor del av massmedierna har redan visat att de känner sitt ansvar som språkliga påverkare. De har – ofta i samarbete med Forskningscentralen – arrangerat språkvårdskurser för sina medarbetare och stått till tjänst med språkspalter för läsarna och språkliga program för lyssnarna. Rundradion har i många år haft en egen finsk språkvårdare och beställt fortlöpande språkvårdstjänster för sin svenska verksamhet av Forskningscentralen för de inhemska språken. Också Finska Notisbyrån har beställt kurser både på finska och svenska av Forskningscentralen, och Hufvudstadsbladet har i synnerhet under det senaste året satsat kraftigt på språkvård, likaså i samarbete med Forskningscentralen.

 

Tillbaka till rubrikerna

Myndigheternas språk

Enligt den nordiska demokratiuppfattningen hör ett klart myndighetsspråk till individens rättigheter. Det bidrar till att ge medborgarna möjlighet att påverka och få sin röst hörd. Gemensamma angelägenheter blir gemensamma bara om språket inte ställer hinder i vägen.

 

Ett klart och begripligt språkbruk visar att myndigheten är beredd att samarbeta. Det ökar förtroendet för myndigheternas verksamhet och spar dessutom tid och pengar genom att folk förstår vad myndigheterna menar och inte behöver kontakta dem för att få en förklaring. Ett välfungerande språk gör också myndigheternas verksamhet effektivare. Myndigheterna i Finland använder både finska och svenska. Byråkratspråkets problem är i hög grad likartade på bägge språken. Samma krav på klarhet och begriplighet måste ställas på översättningen som på originaltexten; ofta är översättningen ännu mer svårbegriplig än en krånglig originaltext. Å andra sidan kan översättningsprocessen ofta avslöja svagheter i originaltexten. Det är därför viktigt att de finska och de svenska språkvårdarna kan samarbeta i vården av myndigheternas språk.

 

I motiveringen för statsrådets beslut om åtgärder för förbättrande av de statliga myndigheternas språkbruk (1982) sägs följande: "Det är svårt för medborgarna att utnyttja sina rättigheter och att fullgöra de skyldigheter som lagen ålägger dem, om språket i författningar, myndighetsbeslut och officiella handlingar är svårbegripligt. Om myndigheternas språk är svårt att förstå, minskar också medborgarnas möjligheter att följa och övervaka myndigheternas verksamhet." I statsrådsbeslutet förpliktigas myndigheterna att vidta praktiska åtgärder för att göra sitt språk klarare och begripligare. I beslutet ges klara föreskrifter om åtgärder: "Författningar, planerings- och beslutstexter, direktiv samt handlingar som är avsedda för enskilda personer skall skrivas så, att innehållet utan svårighet kan förstås och att de väsentliga punkterna och viktigaste motiveringarna tydligt framgår." Vidare sägs att "Myndigheterna bör övervaka kvaliteten på språket i sina handlingar och sörja för att tjänstemännen förmår skriva och tala ett klart och redigt språk."

 

I beslutet om myndigheternas språkbruk utsågs Forskningscentralen för de inhemska språken till sakkunnig instans vid utvecklingen av myndighetsspråket. För att kunna fylla sin uppgift har Forskningscentralen fått en finsk och en svensk tjänst som forskare i myndighetsspråk och en finsk språkvårdartjänst som är öronmärkt för myndigheternas språk. Sedan beslutet kom till har språkvårdarna hållit hundratals kurser på olika myndigheter och offentliga inrättningar där man framför allt har tagit upp klarspråksfrågor.

 

I överensstämmelse med beslutet om myndigheternas språkbruk har många myndigheter satsat på att förbättra sina texter och göra dem mer begripliga. I vissa fall har den första entusiasmen lagt sig och frågan har fallit i glömska. Myndigheterna borde därför påminnas om att ett klart och begripligt språk är en integrerad del av deras service och att det har stor betydelse för deras image. Forskningscentralen strävar efter att kontinuerligt upprätthålla ett nätverk av kontaktpersoner på myndigheterna och att ge offentligt erkännande till de myndigheter som månar sig om ett bra språkbruk.

 

Tillbaka till rubrikerna

Språket i EU

En betydande del av myndigheternas språkbruk baserar sig i dag på förlagor från Europeiska unionen. Hela EU:s verksamhet bygger i väsentlig grad på språkliga kontakter. Språkets betydelse framhävs av att det finns så många olika språk och att de åtminstone i princip är jämställda, även om det i den praktiska verksamheten lätt blir så att vissa språk har större betydelse än andra. Med hänsyn till unionens principer är det i varje fall viktigt att den språkliga jämställdheten hävdas också i praktiken.

 

Under det samnordiska seminariet Nordens språk i EU:s Europa (1996) framgick det att språkfrågorna i många avseenden är av central betydelse i EU:s verksamhet. I själva verket kan det vara så att en flerspråkig organisation som EU får folk att i högre grad än förr ty sig till det egna modersmålet: trycket från de stora språken och kulturerna får oss att inse hur viktigt vårt eget språk är. I EU bör de nordiska länderna samarbeta och driva en gemensam språkpolitik. Medlemskapet har olika effekt på finskan, svenskan, samiskan, finländskt teckenspråk och romani: svenskan får stöd från Sverige, finskan får själv hålla på sin rätt och minoritetsspråken saknar officiell status i EU men kan få stöd av EU:s minoritetspolitik.

 

I EU-sammanhang måste särskild uppmärksamhet ägnas översättningsproblematiken. Översättningarna innebär nya utmaningar i synnerhet för den finska språkvården. Grunden för allt översättande är en mångsidig och gedigen behärskning av modersmålet. Inom Forskningscentralen finns en språkvårdare med särskild uppgift att utveckla vården av de finska texterna i EU genom att samarbeta med översättarna och ge beslutsfattarna information om språkbruket och språkpolitiken.

 

Tillbaka till rubrikerna

Språket i affärslivet

Det språk som används i affärslivet har relevans för medborgarnas dagliga liv samtidigt som språkbruket i det övriga samhället återverkar på affärslivets språkbruk. Reklamtexterna är en del av vår vardag vare sig vi vill det eller inte, medierna samverkar språkligt med näringslivet och i vårt dagliga liv behöver vi kunna läsa t.ex. olika bruksanvisningar. Å andra sidan regleras affärslivets verksamhet av lagar och förordningar, t.ex. konsumentskyddslagstiftningen.

 

Ett viktigt krav inom handelsbranschen är att bruksanvisningar och instruktioner skrivs på ett bra språk. Klara anvisningar och tydlig dokumentation stöder marknadsföringen, och alla företagets publikationer, broschyrer och övriga texter utgör en del av företagets service och har betydelse för dess image. Språkbruket inom handeln och det övriga näringslivet står i en ständig växelverkan med det allmänna språkbruket och både påverkar det och påverkas av det.

 

Tillbaka till rubrikerna

Slutord

För Forskningscentralens verksamhet är det väsentligt att vi känner till det faktiska språkbruket i det omgivande samhället. Men vi skall också dela med oss av vårt vetande. Vid sidan av den egentliga språkforskningen och språkvården skall vi sprida kunskap om forskningsresultat och aktuella språkvårdsfrågor och språkpolitiska frågor, för att på det sättet väcka allmänhetens intresse för språket och höja den språkliga medvetenheten. Målet är att i allt högre grad stimulera till debatt om språket, både om enskilda språkfrågor och om övergripande principer. Också på det sättet kan Forskningscentralen bidra till att upprätthålla och främja den nationella kulturen.

Tillbaka till rubrikerna